Ben Jonsons handlingar fortsätter vara rättframma: i The Alchemist är det tre skojare som försöker lura av diverse folk deras pengar genom att utge sig för att kunna berika dem genom alkemi, besvärjelser, astrologi och liknande: ett geschäft som enbart lätt behövt förändras för att kunna fortsätta fram till idag. Skojarna i fråga är Face, som egentligen borde vara husvakt men som nu låter de båda andra husera medan han själv är den som främst lurar in nya kunder, Subtle, som är den som spelar alkemist, och Doll, som tar sig an de kvinnoroller som kan behövas, såsom älvadrottning.
De flesta av deras kunder är bara lättlurade, som tobaksmånglaren som vill använda magi för att locka kunder eller den unge man som vill lära sig gräla och bli duellant, vissa är mer i en gråzon som spelaren som vill ha bättre tur och riddaren som vill tjäna grova pengar och kunna leva ut sina sybaritiska drömmar, men puritanerna framstår som grovt omoraliska: de kombinerar fromlande skrupler i småsaker som att undvika hedniska namn på månader och ordet mässa med villighet att begå falskmyntning för att ha pengar att starta krig med.
Till skillnad från tidigare pjäser finns här i alla fall något av en moral: de olika offren får inte tillbaka något, och även om skojarna inte vinner mycket, så kunde saker ändå gått värre för dem. De skratt de lockar fram på vägen över människors dårskap gör att man förlåter dem mycket. Om nu bara skojare i verkliga livet kunde vara lika roande, och inte bara sikta på att utnyttja människor som tror att just de valts ut av en nigeriansk affärsman.
