En av mina fåfängor jag har lättast att erkänna är att jag starkt ogillar böcker med små cirklar på omslaget som omtalar att författaren vunnit ett pris eller att boken i fråga blivit film. Jag är därför glad att jag köpte Kai Birds och Martin J. Shermans American Prometheus – the triumph and tragedy of J. Robert Oppenheimer redan innan jag hörde att en film var på gång.
Oppenheimer är nämligen, för en fysiker, speciellt en som arbetar med kärnfysik, en figur att mäta sig själv mot. Inte nödvändigtvis intellektuellt eller akademiskt – trots ett briljant intellekt så saknade han den uthållighet som riktigt framgångsrika forskare har – utan snarare moraliskt. För är det någon fråga som nittonhundratalet fick forskarsamfundet att ställa sig, och där Oppenheimer är central, så är det den om ansvaret för ens resultat.
För den som sett filmen är denna huvudsakligen korrekt: några episoder har komprimerats, någons roll har tilldelats någon annan, men det mesta i filmen finns också i boken: studieåren i Europa (även om det förgiftade äpplet kanske inte var riktigt så allvarligt), åren i Kalifornien då han undervisade, byggde upp USA:s första hemvist för den nya fysiken, vänsterengagemanget, och sedan anpassningar för att få vara med och bygga atombomben. Likaså de förnedrande förhören när hans säkerhetstillstånd skulle omprövas, om möjligt kanske ännu mer intrigant orkestrerade av Lewis Strauss än filmen gav sken av. Strauss eget förhör är långt mindre viktigt, en sorts moralisk seger Oppenheimer inte verkar sökt direkt.
Det filmen i stort sett lämnar ut är Oppenheimers tidiga år (hans far var rik köpman i New York, modern konstintresserad, Robert ett ganska udda och ensamt barn vars intellekt tidigt låg i dagen), samt vad han gjorde mellan Los Alamos och säkerhetsförhören: han försökte verka inom regeringen, yrka för samtal med Sovjet, få makthavarna att inse att ingen egentlig säkerhet kan byggas upp av aldrig så stora lager atomvapen. Ej heller hans tid vid Princeton, där hans jobb var långt mer komplicerat än att bara förvara Einstein och Gödel, utan han försökte bygga upp en kultur där naturvetare och humanister kunde mötas. Och så tiden efter förhöret, då han drog sig tillbaka, gjorde gnomiska yttranden om diverse frågor men i stort sett höll sig undan från politiken.
Oppenheimer (eller »Oppie«, som författarna familjärt ofta kallar honom) var långt ifrån den ende forskaren som ställde upp för sitt land under kriget. Han var inte heller den ende som verkade brottas med hur de bomber de tagit fram användes, eller planerade användas. Hans speciella öde, den tragedi som titeln nämner, berodde delvis på att han tvivlade, men ändå försökte inom systemet. Andra gav sig tidigare, eller försökte snarast gasa på ytterligare (Edward Teller, som löste problemet med vätebomben, kommer osökt till minnes). Att Oppenheimer kunde bete sig arrogant och alienera andra hjälpte inte, ej heller att det faktiskt fanns ett visst mått av indiskretion att gräva fram. Huvudanledningen till att det gick som det gick verkar dock kunna tillskrivas Strauss personliga snarstuckenhet, långsinthet och kontakter.
Biografin ger mycket att tänka på: det grundarbete som gjorts verkar löjligt omfattande och ledde till att boken tog mer än 25 år att skriva. I många fall måste författarna ta ställning till påståenden som endast svårligen går att få ihop. Tiden som krävdes berodde inte enbart på de många intervjuerna, utan även det enorma material som i synnerhet FBI samlade in om honom, liksom de senare tolkningar, omskrivningar, vinklingar och rena lögner som kom fram (en del av dessa stod onekligen Oppenheimer för själv).
Det är farligt och skadligt för båda att försöka likställa liv med saga. Titeln på boken gör det två gånger. Jämförelsen med Prometheus är bara till hälften välfunnen (Oppenheimer straffades av de han gav den nukleära elden till, inte gudarna). Tragedi är då mer korrekt, men den stora tragedin var inte den personliga, utan den politiska: att den makt Oppenheimer varit med att frambesvärja redan från början användes för något helt annat än avsett, och att de varningar han försökte framföra inte togs på allvar.
