Sjökapten Sigurd Sternvall samlade svenska sjömansvisor och utgav sedermera ett urval i Sång under segel. Denna samling betraktas numer som klassiker, och har av Svensk visarkiv och Samfundet för visforskning utgetts i faksimil. Om originalet idag ter sig väldigt daterat med prydhet i sexuella frågor kombinerat med obryddhet inför koloniala förhållanden, så har även denna faksimil klart åldrats (vidhängande CD-skivor är knappast ett fenomen på frammarsch).
Nåväl, originalets brister är sådant man får förvänta sig. Mer intressant är innehållet: diverse visor sjungna av svenska sjömän, huvudsakligen på svenska, men även ett par på norska och danska, liksom flera på engelska – det mest oväntade kommer bland dessa, nämligen limericken som balladvisa!
Balladerna och kärleksvisorna tar annars upp en stor del av boken: den mest typiska texten handlar om unga sjömän och flickor som väntar på varandra, modifierat med sjömans eller flickas död, eller flickas otrohet – sjömäns dito tycks inte ha varit gångbart tema. Det episka berättandet tycks ha varit huvudform: är det inte kärleksbekymmer är det storm och oväder, eller möjligen äventyrslust. Äventyr till lands är det dock tämligen ont om. Några visor är av mer arbetskaraktär, sånger att sjunga vid rytmiskt arbete eller som bara skildrar arbetets jävlighet.
Inte mycket tycks ha nått upp i det allmänna medvetandet. Ett eller två undantag finns möjligen, ett av dem tack vare Astrid Lindgrens Saltkråkan – fast i dag skulle det nog återigen ses som aningen tveksamt att sjunga ens de helt ofarliga verserna ur en visa som annars handlar om att gå med vin och bayersk öl, eller hur sjömannens grav redan står färdig i djupen. Pumpa läns!
