Magnus Hulthéns bidrag till Misslyckat?, betitlat Mål i skolan, är kanske mest intressant av de jag hittills läst: idén om att skolan skall styras genom att staten sätter upp mål som eleverna skall uppnå och sedan är det upp till lärare, rektorer och huvudmän att uppnå dem verkar attraktiv, men har inte visat sig medföra den gyllene framtid som utlovades.
Nåväl, tron att alla barn skulle kunna nå upp till en nivå som är att betrakta som rimlig för att påbörja högre studier var väl knappast realistiskt till att börja med. Skolan är kanske inte det lättaste skeppet att ratta, med en mängd olika önskemål och parametrar att ta hänsyn till, och även om nu de flesta vuxna nog kan tycka att det är rimligt att barn exempelvis lär sig engelska glosor, multiplikationstabellen, och Europas huvudstäder, så tycker måhända inte barnen det, samtidigt som och förskräckande många föräldrar tycks anse att det viktigaste är att lilla älsklingen får bra betyg, inte att de är rättvisa. Lägg till ett friskolesystem, och det är inte konstigt att de där målen hela tiden behöver kompletteras och justeras, ersättas och ses över.
(Eländet med betygssystem skall vi inte tala om. Utifrån historiska data verkar det som att vi om sisådär 10 år kommer nå en singularitet då tidsintervallen de används innan de ersätts av nya blir oändligt kort).
Alltnog: Hulthén tecknar hastigt upp styrningen av folkskolan, och går sedan in på idéerna bakom nuvarande system. Mycket fina och förträffliga idéer är det, och de som framförde dem ville nog liksom andra skolpolitiker inget annat än att barn skulle få lära sig och kanske tycka det var rätt trevligt att göra det. Målet var en gång att plocka isär det alltför byråkratiska skolverket, men ack: byråkratin är ett slugt monster, och är nu tillbaka, endast under namn som »administration« och »värdegrundsarbete«. Vad som bör göras åt den saken får andra fundera på, men Hulthén tycks i alla fall vilja säga att ytterligare mål knappast kommer hjälpa.
