Magnus Jacob Crusenstolpe är idag en tämligen bortglömd person, om något hågkommen som motståndare till Karl XIV Johan och författare till diverse libelliska skrifter, möjligen också som en av de första svenskar som skrev skönlitteratur för utkomstens skull. Detta har Bo Hammarlund velat ändra på med Den aristokratiske rebellen, vilket i praktiken blir ett försök att ge Crusenstolpe upprättelse och påvisa att han inte var fullt så ombytlig och hatfylld som han annars framstår i översiktverk och liknande.
Crusenstolpe är oavsett detta en utmärkt person att skildra det tidiga 1800-talets svenska politiska landskap genom: han blev vuxen ungefär vid tiden då Karl Johan tog över styret, och han dog samma år som den gamla ståndsriksdagen avskaffades. Hans i grunden liberala engagemang tycks ha varit djupt och ärligt, även om han snarare var partigängare än röstboskap. Han ansåg att en vittomfattande, om dock inte total, yttrande- och tryckfrihet var av högsta vikt, han såg tydligt behovet av en representationsreform (ehuru han som adelsman och i grunden reformistisk önskade rädda något av de gamla stånden), men han tyckte samtidigt att Norge var ett förskräckligt land, och kunde inte förstå hur andra liberaler kunde ha det som föredöme.
Politiskt visste han alltså vad moderation var, men polemiskt var han snarast gränslös: han sårade andra med infama porträtt, där han först gav en skopa beröm för att sedan med en ironisk skruv förvända betydelsen helt. Han attackerade snart allt och alla, men kunde samtidigt upprätthålla en bred vänskapskrets. I trots mot sin liberalism ledde han en tid en kungavänlig tidning, och motarbetade Hiertas liberala. Tål man inte motsägelser är han svår att uppskatta.
Huruvida Hammarlunds äreräddning är fullt förtjänt är därför också svårt att avgöra, även om den bild han tecknar inte verkar psykologiskt orimlig. Den period han skildrar framstår som levande, långt mer än en lång paus mellan 1809 års ofullständiga statsomvälvning och det sena 1800-talets långsamt begynnande demokratisering. Crusenstolpe är också som sagt en väl vald centralgestalt, så i botten finns egentligen här material för en fackbokssensation. Ack då, att Hammarlunds framställningsförmåga inte är paritet med subjektets: dispositionen är minst sagt rörig, med hänvisningar till saker som behandlas fullt senare och en hel del onödiga upprepningar. Framställningen av enskildheter är i motsats redlig och klar, fullt adekvat för ett historiskt arbete utan några större utsvävningar.
Det är således inte helt oreserverat som boken kan rekommenderas: den bärs snarare av sitt ämne än sin författare, men det är gott nog som det är.
