Den svenska monarkins ovanliga historiska instabilitet är notervärd. Man kan bland annat anföra att den förste kung som såvitt känt är fick överta tronen av sin far och överlämna den till sin egen avkomma var Gustav II Adolf. Lika anmärkningsvärt är kanske att endast få kungar som utövat makt och myndighet på ett meningsfullt sätt själv kunnat skola in sin efterträdare i samma roll, och att det tre av fyra gånger slutat i förskräckelse (eller möjligen fem gånger av sex, om man även räknar Birger jarl och drottning Margareta).
Ett av dessa fall är Erik XIV. Om honom är mycket bekant, men lite sant: han var knappast galen, eller mordisk, eller illa omtyckt av fadern. Däremot blev han avsatt och utsatt för all propaganda broder Johan kunde åstadkomma. Om honom handlar Katarina Harrison Lindberghs Erik XIV, vilket får ses som ett försök till äreräddning för en kung som nog hade kunnat få ett långt bättre eftermäle.
Den förkättrade höga nämnden förklaras här exempelvis närmast vara en ovanligt objektiv rättsinstans, vars dåliga rykte delvis berodde på att den faktiskt satte åt allehanda korruption och missbruk bland de adelsmän som annars knappast brytt sig om en juridisk reform, delvis på att den brukades mot nämnde Johan då han försökte på egna utrikespolitiska, landsförrädiska äventyr. Likafullt tubbades den faktiskt ibland att döma väl hårt, på det att Erik sedan skulle kunna mildra straffet i tron att ärendet sedan skulle vara utagerat.
Man får efter läsningen ett visst sug att citera doktor Relling. Att Erik baktalats och svartmålats må vara närmast självklart, likaså att Jöran Persson knappast varit en ond demon som alltid var beredd att lura Erik till nya illdåd, men känslan är att Harrison Lindbergh ibland väljer att snabbt gå förbi mindre smickrande partier. Man kan nog acceptera att Erik inte var galen när sturemorden begicks (och definitivt att han inte heller senare irrade runt på landsbygden utan att någon visste var han befann sig), och att hans svaghet därefter kanske mer bör ses som depression än något annat, men det friskriver honom ändå inte från det väsentliga: när kvällen föll 24 maj 1567 hade sex personer mördats på direkt order av kungen.
Jag vill absolut inte påstå att boken är helt fel ute, eller att den inte ibland tar klara poänger. Den känns dock snarast som ett steg på vägen mot en mer rättvis bild av Erik, men att en sådan i slutändan nog fortfarande skulle ha mer mörker än denna.
Lämna ett svar