För nöjes skull

Det är lika bra att börja med definitionsfrågan, så att den inte kommer i vägen sen: när Katarina Harrison Lindbergh skriver Vampyrernas historia är hon inte enbart intresserad av de slängkappsbärande blodsugande aristokrater med centraleuropeisk brytning som arbetades fram under 1800- och tidigt 1900-tal, utan i princip av alla slags gengångare, de möjliga andra varelser som delat benämning med dessa, samt diverse andra blodsugande demoner. Detta tydligen i anslutning till utomskandinavisk forskningstradition, där vår uppdelning av blodsugande vampyrer och allmänt vandöda gengångare tydligen inte finns lika starkt.

Även om denna definition kan verka lite märklig för läsaren – det är lätt att förstå att sättet Bockstensmannen skändats på efter sin död var för att hindra honom att gå igen, mindre lätt att acceptera benämningen »vampyr« på det man ville hindra honom från att bli – så fungerar den i stort, och är också behjälplig när ett antal faktoider skall demoleras. Främst av dessa kanske den om sjukdomen porfyri som upphov till vampyrlegenden: har man bara gått med på att vampyrer ursprungligen var återlevande kroppar, och att dessa endast sällan drack blod eller inte klarade solljus (även om de flesta vampyrer varit nattaktiva) så förstår man att denna teori har modellerats på den moderna idén om vad en vampyr är, inte folktrons väsen.

Dessa väsen får också första tredjedelen av boken, där man förutom genomgångar av sådana i diverse kulturer (främst de i slaviska, som är de moderna vampyrernas närmaste anfäder) också får reda på bland annat hur vampyrer och varulvar varit nära sammankopplade, eller de rapporter om vampyrundersökningar som gjorde fenomenet känt och diskuterat under 1700-talet. I andra delen följer de rena fiktioner som senare långsamt ommodellerat de otrevliga och motbjudande vandrande liken till de mer aristokratiska blodsugare som idag är populära, där både litteratur och film medverkat. Intressant att notera här var också att under 1800-talet hette den typiske vampyren inte Dracula utan Ruthven, efter en historia som John Polidori skrev vid samma tillfälle som Mary Wollstonecraft Shelley skrev Frankenstein.

I den sista tredjedelen behandlas sedan verkliga människor som av någon anledning kallats vampyrer: förutom Vlad III Dracula, Elisabeth Bathory och Gilles de Rais (vilka egentligen aldrig sysslade med direkta blodriter, utan snarare var allmänt sadistiska) och ett par kriminaldårar (som inte heller stämmer speciellt bra på vad som ses som vampyrer) så främst människor som idag kallar sig själva vampyrer, vilket verkar innefatta allt från sådana som tycker om att låtsas vara detta över en helg till typer man nog helst skulle se inspärrade; det finns tydligen även de som tycker om att donera blod till de av dessa vampyrer som anse sig behöva dricka det (det finns de som anser sig bara behöva ta av andras människors energi, vilket inte nödvändigtvis behöver vara negativt för dessa). Det finns sannerligen folk till allt.

Det finns således en hel del material här för den intresserade. Finns det då några invändningar? Tja, förutom att författaren envisas med att tro att »modest«på svenska kan betyda ›blyg‹, och att styckena om de tre ovannämnda »verkliga« vampyrerna kanske är lite mer allmänbiografiska än vad som känns riktigt motiverat, så är det enda man riktigt saknar lite mer diskussion om det senaste uppsvinget av vampyrer i ungdomslitteratur. Det verkar annars vara en allsidig belysning av vampyrerna i deras många inkarnationer.

Read Full Post »