Under 1200-talet tycks islänningarna ha bestämt sig för att producera så mycket sagamaterial som de bara kunde: antingen skrev de ner redan existerande, eller så gav de material till nya. Vissa bidrog rentav på båda sätt, vilket demonstreras i den samling som på svenska nu givits namnet Sturlunga, vilket består av ett flertal halvlånga sagor och en längre.
Allt tycks egentligen ha börjat i slutet av föregående sekel. Sagorna själva spekulerar inte i varför, men plötsligt tycks det isländska samhället falla isär i en ständigt ökande hastighet. 1100-talet hade varit relativt fredligt, men plötsligt tycks de fejder som trots allt funnits inte längre kunna stoppas. Fler och fler blandas in och makten koncentreras: där tidigare fejder varit mellan familjer står de plötsligt nästan mellan härader, och när man till slut når något som liknar fred finns alltid någon tidigare förvisad släkting som kan återkomma från Norge, någon avundsjuk lokalhövding som är beredd att satsa allt för att komma upp sig, någon som inte känner sig helt nöjd med en förlikning, och så börjar allt på nytt.
I centrum står som namnet antyder sturlungarna, bröder och farbröder och kusiner och till slut sysslingar vars släktkänsla sträcker sig så långt att de mestadels kan avhålla sig från att slåss med varandra, men inte mycket mer. På 1200-talets Island kan man lita på bröder, föräldrar och barn, i alla fall oftast, men allt bortom detta är osäkert: man kan inte lita på brorsöner, inte på biskopar, inte mågar (i alla fall inte om äktenskapet avslutats).
Den mest kände av alla dessa personer som sviker och slår ihjäl (om än sällan med någon större värme i sin själ) är naturligtvis Snorre Sturlasson, en av tre bröder till den Sturla släkten uppkallats efter. Hans litterära verksamhet nämns knappast här, däremot hans framfart för att samla anhängare och förmögenhet. När han halvvägs genom berättelsen slås ihjäl framstår det inte som mer förtjänt än när någon annan förlorar livet, men kanske inte heller mindre. I generationen efter tas hans litterära mantel upp av brorsonen Sturla Þórðarson, som skrev den längsta sagan i denna samling, men också självklart deltog i den allmänna oredan. Han var också en av få som kanske får ses som framgångsrik, i det att han överlevde fram till att det hela fick en ände i och med att kungen av Norge till slut var den som lyckades ta makten.
Som litterär upplevelse är Sturlunga inte att jämföra med de gamla islänningasagorna: de är långt rörigare, långt mindre destillerade. Antalet personer är enormt, och bara att hålla reda på vilken Sturla, Þórð, Snorre eller Kolbein som just nu omtalas är inte lätt. Ibland lyckas dock författarna höja sig över den allmänna förvirringen, skaka av sig stridsdammet och åstadkomma något i stil med Sighvats förmaning till sin son. Då är plötsligt de där cirka tvåhundra åren som bortblåsta, och man är tillbaka med Njal eller Egil. Inte speciellt uppbyggligt det heller, men roande.
Lämna ett svar