Carl von Linné var inte enbart botaniker, zoolog och läkare: han var även akademiker, och bar som sådan på ordentligt ressentiment. Han var dessutom moralist av en ordentligt mörk sort, den typ av pessimist som egentligen förknippas med århundradet innan. I den aldrig avslutade Nemesis divina samlade han på sig diverse historier om diverse ogärningsmän, lönskalägrare, mördare och andra förkastliga, samt noteringar om de enligt Linné välförtjänta öden de drabbades av.
Vanligen är denna gudomliga vedergällning inte direkt övertygande: förvisso finns det exempel där någon vägrat att sträcka ut sin hand för att hjälpa sin nödställda hustru och sedan fick se armarna ruttna bort, men lika ofta är korrespondensen mellan ogärning och öde betydligt svagare; döden kommer ju ändå till slut ikapp oss alla, helgon som syndare, och den senare kategorin är också långt vanligare.
Texten är uppdelad med två större avdelningar: först en där olika (oftast mindre goda) karaktärsegenskaper behandlas med korta exempel, talesätt eller citat, sedan en där enstaka fallstudier skildras: den har genom orätt tillskansat sig pengar och sedan förlorat allt, den har begått mord och sedan påkommits, den har varit otrogen och fått plikta, den har intrigerat och sedan råkat ut för en sammansvärjning. Moralen är allmänt låg, och Linnés gud är en straffande gud.
Den av Svenska akademien publicerade utgåva jag har är en avkortad sådan, men med tydliga angivelser av när text uteslutits: vanligen handlar det om citat ur Bibeln eller från romerska poeter, någon gång en upprepning eller liknande. Likaså har texten förtydligats genom markerade inskott, och en stor mängd noter liksom kortare redogörelser för de personer som avhandlas. Den känns välavvägd, en god läsutgåva, för den som inte vill befatta sig med lärda standardutgåvor med omfattande noter och sjuttonhundratalets vanliga ointresse för konsekvens på stavningens område.
