Läsningen av Annika Luthers Rågen: en spretig historia var ovanligt väl tajmad, precis i den brådaste tiden på året när skörden förr skulle skäras och volmas, när man kanske till slut vågade sig på en liten tacksam bön för att man nästa år inte skulle behöva svälta, i alla fall inte på grund av oår, ty nu kunde inte längre en tidig frost fördärva allt (möjligen ett stadigt ihållande regn som fick mögel att sätta sig överallt). Fast räknar man så kan ju egentligen vilken månad som helst på det ljusa halvåret nästan ses som lämplig, i alla fall om man tillgodoräknar sig svedjebrukets praktik, ty råg är en flexibel växt som låter sig handhas som ettårig eller tvåårig gröda.
Men nu kanske det är lika bra att ta ett steg tillbaka och förklara att den där underrubriken inte bara syftar på rågens ax, med lite tofsiga, kortare vippor (om man jämför med korn), utan också på framställningen, som drar åt det litterärt essäistiska. Jag vet inte om detta är ett drag den delar med andra verk som utkommit de senaste åren om någon kulturbärare som numer kommit lite på dekis (som ål, eller ved, eller krusbär), men det är trevligt. Det är också mycket finländskt: rågen har ju i högre grad förknippats med de östra delarna av Norden i synnerhet, och inte bara norra Europa i allmänhet, då den där tvåårigheten gjort att den klarat kalla, snörika vintrar väl, samtidigt som den också lämpat sig för det smedjebruk som kunde bedrivas i länder med gott om skog och ont om befolkning.
Ibland blir denna finländskhet närmast överväldigande för en fåkunnig svensk: nog går det någorlunda att orientera sig på nysvedda åkrar, bland rior i Vörå och vid påskens memma, men finsk poesi om kornknarrar (se där en liten kulturell skiftning) går över i alla fall mitt huvud, även om man bestås med översättning av Elmer Diktonius. Oftast är detta bara något som skymtar förbi som hastigast, en påminnelse om att svenskan talas i två länder.
De olika ämnen som tas upp – förutom ovan nämna även sådant som mjöldrygan och dess gifter, rågens historia, den stora svälten på slutet av 1860-talet (som slog lika skoningslöst mot Finland som Sverige, även om de finländska myndigheterna verkar ha varit aningen mer beredda på att göra insatser att motverka den, oavsett att de var ineffektiva och senfärdiga), biologi, växtförädling och en del annat smått och gott. De meterhöga rågfälten må ha försvunnit som en effektiviseringsåtgärd, men fortfarande böljar vinden i kortväxta avläggare, och fortfarande går det att hitta ljusblonda fält om man bara letar lite. Huruvida ett sädesslag som blev populärt tack vare sin förmåga att stå ut med kalla nordliga vintrar och korta, intensiva somrar kommer behöva vara det även framöver dock återstår att se.
