Svenska Akademiens ordlista definierar sofism som »spetsfundighet, avsiktligt felslut m.m«. Ordet kommer från den filosofiska riktning som hävdade alltings relativitet och allmän roffarmentalitet och som bekämpades av Platon, men förutom den starka negativitet som häftar vid de personer som identifieras som sofister tycks det i i alla fall de två dialogerna Gorgias och Symposion (även känd som Gästabudet) snarare som det är Platons lärare (eller språkrör) Sokrates som är den som kommer med sofistik.
Detta är tydligast i Gorgias, som skildrar Sokrates samtal med denne sofist, hans elev Polos och politikern Kallikles, och hur han plattar till dem och demolerar alla retorikens anspråk på att vara en anständig syssla: hans typiska metod är att ställa endast lätt ledande frågor med synbarligen självklart svar, låta en betydelse glida lite eller en möjlighet utelämnas, och därigenom bevisa sådant som att den som handlat orätt egentligen vill bli straffad även om han inte känner till det (resonemanget går ungefär ut på att hävda att situationen är analog med att den som är sjuk egentligen vill ta medicin, även om den är äcklig; analogin är mycket god, speciellt som även argumentets vederläggande kan överföras: möjligheten att medicinen inte skulle bita och således bara öka plågan). Egentligen är det heller inte sofisten Gorgias som råkar värst ut, utan Kallikles, som Sokrates till slut får att medge att alla politiker hittills har varit odygdiga (hade de varit dygdiga skulle folket ha blivit dygdigare under deras styre. Här det möjligheten till en dygdig men ineffektiv person som inte tycks föresväva filosofen). Sedan finns det lite tragisk men bitande ironi när Sokrates diskuterar möjligheten att korrupta politiker skall anklaga honom och att det då vore mer synd om dessa orättfärdiga som inte kan vara lyckliga. På det hela taget rätt intressant, även om man ibland förstår varför folkförsamlingen dömde Sokratestill döden.
Gästabudet är då lättare att stå ut med: här har Sokrates hamnat på samkväm hemma hos tragöden Agaton, tillsammans med bland annat Aristofanes, och sällskapet bestämmer sig för att hålla hyllningstal till Eros. Mycket blir sagt om hur denna trängtan – främst i form av pederasti – men skojigast är nog just Aristofanes, som dukar upp den märklig historien om hur människan en gång var förenad två och två: med fyra armar och ben skall den ha hjulat fram, till dess att den drabbades av högmod och försökte bygga en väg till himlen, varvid gudarna delade dem i två. Eftersom människan tidigare hade kunnat ha vilken kombination av två kön som helst, och nu sökte efter den förlorade halvan, så uppstod så människor med olika sexuell läggning. Till slut blir det dock Sokrates, som naturligtvis börjar med sina frågor och dessutom anklagar de övriga för att ha farit med osanning, innan han förklarar att genom kärleken höjer sig människan: först kärlek till den enskilde, sedan till de sköna, sedan till mänskligheten som helhet, sedan vetenskapen och till sist filosofin. Fast riktigt slut är det inte där, för in drumlar den fulle Alkibiades, och tar upp ett lovtal till just Sokrates, för att visa just hur dygdig denne är.
På det hela taget skiftar dialogerna mellan intressant filosofi (när Sokrates framlägger egna åsikter, som att dygd gör en lycklig), och ogenomtänkt invändningsjuka (när Sokrates går till angrepp mot andras tänkesätt). Mycket av vad som sägs har relevans än idag (Sokrates avfärdande av politiken och retoriken), en del är intressant som tidsbild. Det är inte dålig läsning, men heller inget som får en att återgå till förfädernas hjulande.
