Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Reseskildringar’ Category

Av de tre av Carl von Linnés reseskildringar jag hittills läst är den från den öländska resan klart tråkigast: mest för att den innehåller sådana mängder av beskrivningar av djur och växter som endast förses med latinska namn och som därför är helt oigenkännliga, varför man tycker att den redaktör som istället för att översätta de beskrivningar som ursprungligen var på latin isället skar bort dem gott kunde tagit bort en del på svenska också.

Förvisso finns det ett par bra episoder även här: Linnés förtrytelse över svårigheten att ta sig ut till Blå jungfrun, som får honom att nästan beklaga de »trollpackor« som skall samlas där på skärtorsdagarna, hans upptäckt av hur trädens årsringar kan användas som klimatregister, och hans tillägg efter att ha upptäckt hur bönderna på Öland använder vrakgods för att pryda sina hem – »Inga förtretligare spektakel kunna upptäckas för dem, som resa på norra trakten av Öland, och därifrån ärna sig till sjöss, att förtro sig det osäkra havet.« – är alla förträffliga ting, men de räcker inte för att rädda en 150-sidors skildring, när annars det utrymme som blir kvar efter att nya arter skall skildras mest används för att skildra växtfärgeri.

Den som vill följa i Linnei fotspår gör bäst att välja ett annat landskap än Öland för en sådan resa.

Read Full Post »

Dixe Wills, resereporter på The Guardian, tycks vara en märklig man. Bara idén bakom The Z to Z of Great Britain borde ge omgivning anledning nog till sneda ögonkast: ett resereportage för varje plats i Storbritannien som finns med på Ordnance Surveys – brittiska motsvarigheten till Lantmäteriverket – kartor och som börjar med bokstaven Z. Eller resereportage och resereportage: även om han tycks ha besökt alla platser så är det snarast parodier på resereportage och resehandböcker med fixa rubriker och bilder på allsköns bråte man kan se. Antalet platser är inte så många man skulle kunna tro, och även om små skär och enskilda bondgårdar inkluderats så är platserna in summa inte fler än 41, varav den största är byn Zeals med 643 innevånare. Orterna ligger främst i Englands sydvästra hörn – i synnerhet i Cornwall – men en finns så långt norrut som på Shetlandsöarna.

Om dessa småplatser, vilkas existens man som utlänning troligen aldrig ens skulle höra talas om såvida man inte snubblade över dem, får man här veta saker som varför de heter som de gör (mestadels för att någon förvandlat ett s till ett z, någon gång för att de döpts efter något annat, och i ett enda fall eftersom den väg som går uppför kullen ifråga var så krokig), hur många som bor där (medianvärdet ligger väl någonstans runt 2), vad man kan göra där (oftast inget man varken behöver eller skulle vilja åka dit för att göra), »sevärdheter« (till vilka räknas skyltar, stenar, och gamla lador), samt – kanske viktigast av allt – var närmsta pub finns. För de mesta är dessa beskrivningar totalt utflippade och skulle troligen få Wills chefer att tala om betald ledighet och besök hos psykiatriker om de skickats in för publikation i tidningen.

Men bara för att något är vanvettigt innebär det inte att det inte kan vara tråkigt. Tack och lov har dock Wills tillräckligt med humor för att boken skall vara uthärdlig och till och med rätt rolig, även om boken kanske gör sig bäst om man bara tar ett par platser i taget: i stora mängder blir det trots allt lite tröttsamt med denna sorts formaliserade humor, hur skicklig än författaren är på att komma upp med nya variationer. En trevlig bok för den som har ett behov av att då och då slå ihjäl en tio-femton minuter, men som knappast kommer framkalla några katarakter av skratt.

Read Full Post »

Karel Čapek är en mycket sympatisk författare, kapabel att skriva litteratur av diverse arter: pessimistisk science fiction, deckare, noveller, trädgårdsböcker och reseskildringar. Här är det fråga om den senare sorten, i form av Resan till norden, vari upplevelserna under en rundresa i Danmark, Sverige och Norge mot slutet av trettiotalet skildras.

Čapek är uppenbart imponerad: här tycker han sig finna den sortens enkla, förnuftiga, hederliga människor som möjligen hade kunnat hantera de scenarier han målade upp i sina spekulativa böcker: istället för att upptas av själviska småttigheter tycks nordborna ha förstånd att inrätta ett samhälle där alla kan leva ett drägligt och värdigt liv. Detta kan kanhända verka en smula överdrivet för en nutida läsare, men den nordiska föreställningen om den mänskliga staten lever trots allt kvar.

Det är inte bara människorna som fascinerar Čapek: han är minst lika förtjust i den natur han möter, från Danmarks slätter över den svenska djupa skogen till det norska havsbandet, och han fördjupar sig i långa beskrivningar i diverse saker han finner förtjusande, stödd inte bara på sin kapabla prosa utan även på sin förmåga som någorlunda duktig amatörtecknare. Visst, ingendera förmågan räcker riktigt ända fram, men han lyckas ändå ganska väl i skildringen av Nordnorge och hans färd på en liten, idag väl knappast som sjövärdig betraktad, båt mot midnattssolens land.

Som reseskildring betraktat är det väl ingen lysande bok, men det är ändå en rätt trevlig bagatell av en författare, som trots sin pessimism ändå håller uppe hoppet om en bättre människa: inte genom storstilade projekt eller ideologier, utan genom sin tro på att vanlig anständighet kan göra tillvaron bättre.

Read Full Post »

Hur gammal kan en svensk prosatext vara utan att vara onjutbar? För poesi får kan vi knappast gå längre tillbaka än sextonhundratalet, till vissa av Stiernhielms och Lucidors alster. Prosan har ännu kortare halveringstid, och där får vi gå fram ännu ett århundrade för att finna något som fortfarande kan läsas med behållning av andra en specialister. Då möter vi å andra sidan någon som knappast kan vara urtypen för »första läsbare författare«: en naturvetare som främst överlevt som reseskildrare, två egenskaper som knappast kan sägas borga för litterär överlevnad. Likfullt möter vi alltså Carl von Linné, och dennes resor runt om i Sverige (här representerad av sin Västgötaresa).

Det är knappast en himlastormande läsupplevelse,  kort, rapsodisk, fylld med latinska termer, tryfferad med uppmaningar att i merkantilistisk anda se till att hålla sig till inhemska produkter och utnyttja vad som finnes. Ändå så lyfter texten, inte minst för att han faktiskt kan skriva om natur, och kanske även på grund av det rapsodiska. Ena stunden begrundar han de västgötska bergens geologi, sedan noterar han de lokala kvinnornas hattmode, för att senare bjuda på en studie av en fluga vars larver lever i och av de ekstockar som finns vid de göteborgska varven, varför man får en upplevelse skriven av en botaniker, geolog, folklivsforskare, regionutvecklingskonsult och amatörhistoriker i ett; en bred teckning av naturen och människans påfund.

Som vetenskapsman verkar han förvånansvärt ofta resonera sunt och nå, eller åtminstone snudda vid, slutsatser som vi fortfarande håller för sanna, även om han även ofta ser diverse saker som ett tecken på hur förnuftigt Gud har ordnat världen. Dock gör han som sagt det ofta medelst latinska termer, vilket gör att bland annat de botaniska styckena är i det närmaste oförståeliga. Här förtjänar förlaget Natur och Kultur en stor känga; att som de har gjort underlåta att försett termerna med en översättning av utrymmesskäl är inte en godtagbar ursäkt, eftersom man då lika gärna kunde ha struntat i styckena från början. Jag är helt klart intresserad av att läsa mer av Linnés penna, men då bör det vara en ordentligt kommenterad utgåva, där förutom översättningar av latinet även en apparat för kommentarer av de vetenskapliga rönen inkluderats. Det vore helt klart en värdig tribut till en stor vetenskapsman och duglig skribent.

Read Full Post »

För ett antal år sedan gick morfar på loppmarknad och hittade några böcker, som han köpte och gav mig. De har väl sedan dess blivit mer eller mindre liggande, men nu har jag givit mig i kast med en av dem: C.A Frändéns Haya safari!, en skildring av en kombinerad jakt- och fotoexpedition till Kenya från tidigt femtiotal. Det är alltså fråga om ett östafrika där den brittiska imperialismen sjunger på sista versen; där Mau-Mau just påbörjat sin kamp, och där det fortfarande är möjligt att åka på jakttur och få med sig den gamla sortens troféer med sig hem. Författaren försöker teckna en tidsbild av allt detta, och alltså inte bara nöja sig med att berätta om jakten och fotot – boken är illustrerad, på ett sätt som vid dess tillkomst måste ha varit intressant men som för någon som växt upp med Ett med naturen inte är särdeles spektakulärt – utan också om Nairobi. Gott så, för jakthistorier kräver stor talang om de skall bära större börda än vara bisak i ett verk, och sådan talang har nu inte författaren. Man märker att han gärna vill, och även om han för det mesta inte går utöver sin förmåga, snuddar det hela tiden vid gränsen.

Tidsbild var det ja: det hela ger lite smaken av en James Bond-värld, och även om författaren även har öga nog att betrakta afrikanernas situation så tycks han till viss del vara med på bilden av den vite mannens börda; ett vanligt adjektiv när det kommer till afrikanernas känslor och önskningar är ”barnsliga”. Det är således bättre än vad man kunnat befara, men sämre än man hoppats på, ett omdöme som nog får stå för hela boken.

Read Full Post »

« Newer Posts