Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Reseskildringar’ Category

I Lappmarkerna

Posted in Reseskildringar, Svenskspråkigt, tagged , on 12 juli, 2012| Leave a Comment »

Den första av Carl von Linnés resor företogs när han var en tämligen oansenlig student, så även om det även finns en hel del av de mer tröttande dragen från senare resor – förbättringsförslag för jordbruk, nyttiga växter, geologi – och latinet är nästan ännu mer rikflödande, så är det ändå en lite mer lättflytande skildring.

I huvudsak tycks han ha undersökt dels växter och djur, dels samernas livsföring, dels vilka mjölkprodukter som framställdes: den som vill lansera nya sådana finner här rikligt material. Samerna skildras tämligen fördomsfritt: det finns lite av både den moderna människans beskäft samt beundran inför den starke jägaren, och även om han säkert fått en del om bakfoten så finns där ändå respekt nog för att det absolut inte skall vara plågsamt.

Det är tämligen ostrukturerat: betraktelser om klädesdräkter följer på något fynd av en blomma eller en dum prästman som försökt argumentera med den unge lärde. Ibland blir komiken ofrånkomlig, som när Linné räknar upp olika sorters rävar och de pris man får för deras pälsar, och däribland lakoniskt meddelar:

5. Röda rävar, gula till färgen.

Inget pris, bara en upplysning om kulören. Och redan några sidor senare får vi reda på, för säkerhets skull mestadels på latin, att

Kvinnfolks [livmoderslida] blir ej av [fetma vidare], snarare trängre, och ju magrare, ju större vagina.

Anmärkningen står i stycket om den »lulensiska prefekturen«, oklart dock hur allmängiltig observationen skall vara eller hur han nått till detta resultat. Nåväl, med tanke på hur Linné utformade sitt system för klassificering av växter är väl sådana observationer inte att förvånas över.

Read Full Post »

Ajöss?

Posted in Engelskspråkigt, Naturvetenskap, Reseskildringar, tagged , , on 12 februari, 2012| 2 Comments »

För den som tvivlar på möjligheterna att rädda hotade djurarter är Douglas Adams och Mark Carwardines Last chance to see uppiggande läsning. I den skildras resor till sex olika platser i världen, företagna för sisådär 25 år sedan, där de försökte söka upp sju olika hotade arter i deras naturliga miljö. För dessa gäller idag följande:

  • Fingerdjur: nära hotad, men antalet djur är svårt att uppskatta.
  • Bergsgorilla: akut hotad, men beståndet har ökat något
  • Nordlig trubbnoshörning: Akut hotad. Inga individer finns kvar i naturen.
  • Komodovaran: i stort sett oförändrad status. Sårbar, men inte akut hotad.
  • Kakapo: Akut hotad, men beståndet har trefaldigats.
  • Asiatisk floddelfin: troligen utdöd, eller funktionellt utdöd.
  • Rodriguesflyghund: akut hotad, men beståndet har ökat.

(alla uppgifter hämtade från Wikipedia). I summa: två misslyckanden, tre klara framgångar, en liten framgång, en oförändrad och en som inte går att avgöra. Inte helt oävet, även om man kunde önska sig mer.

Om man istället ser på boken som litteratur så är det naturligtvis svårt att värja sig mot Adams humor, även om han vet att hålla den under kontroll så att det akuta i djurens situation framkommer. Ibland framstår det hela som lika mycket reseskildring som naturskydd, vilket ibland blir något märkligt. Det är dock fina skildringar av möten med djuren, insiktsfullt vad gäller försöken att antropomorfiera i synnerhet bergsgorillan och komodovaranen, sorgligt i skildringen av floddelfinens miljö och inkännande humoristiskt när det kommer till den märkliga kakapon, så även för den som inte skulle välja boken på grund av författarens övriga produktion har en hel del att hämta.

Last chance to see är en bok som tydligt har åldrats, men det har i varje fall skett med värdighet. Frågan är om inte vetskapen om vad som hänt efter att den skrevs snarast gör dess budskap än mer angeläget.

Read Full Post »

Pilgrimsfärd

Posted in Klassiker, På vers, Reseskildringar, Svenskspråkigt, tagged , on 26 december, 2011| Leave a Comment »

Bashōs En färd i det inre av landet är en av den japanska litteraturens klassiker, en blandning av reseskildring och poesibok. Bashō ger sig tillsammans med en vän ut på pilgrimsfärd, och skildrar sin resa i både prosa och haiku. Landet i fråga är alltså Japan, och »inre« betyder snarast »norr om Edo«.

Det är strapatser, naturupplevelser, tempel och litterära allusioner – intressant, välskrivet, men riktigt medryckande egentligen bara i den inledning som skildrar den groende vandrarlusten. Detta kan å andra sidan i viss mån bero på det överflöd av noter som bifogats, vilket saktar ner läsningen utan att alltid tillför speciellt mycket, och att mycket i poängerna med att omskriva vissa platser kräver att läsaren har en betydligt djupare kunskap i japansk kulturhistoria än jag har.

Det är inte en otrevlig bok på något sätt, men lite för tät för mig.

Read Full Post »

Detta är England

Posted in Reseskildringar, Svenskspråkigt, tagged , , on 31 januari, 2011| 2 Comments »

Varje anglofil bör omedelbart införskaffa paret Jan Olof Olsson (d.v.s. Jolo) och Margareta Sjögrens Drottningens England; denna mer än femtio år gamla betraktelse över detta fantastiskt bisarra örike täcker nästan allt man kan tänkas ha  förälskat sig i: High Tea, arkaisk juridik, excentrisk överklass, pubbar, litteratur, cricket, undermåligt isolerade bostäder, kapprodd, val till underhuset, allt i fristående kapitel som kan läsas allt efter intresse; egentligen är det väl bara BBC-produktioner och brittisk humor som saknas.

Boken tillkom decenniet efter kriget, och det märks: i vissa av styckena hänvisas till matransoneringar och andra umbäranden som segrarmakten fick utstå även lång tid efter att striderna upphört, Winston Churchill sitter fortfarande i underhuset, än finns det öar av aristokratiskt motstånd mot den nya tiden. Genom alla berättelser om engelska kufar (vilka man ibland kan få för sig utgör minst halva befolkningen) löper också en stark kärlek och förståelse för detta sällsamma land med sin blandning av urgamla traditioner och moderna institutioner, en förståelse som egentligen bara bryts i skildringen av den brittiska juridiken, där istället en ironiserande framkommer, främst vad gäller striden för behållandet av dödsstraffet, och i synnerhet att ärkebiskopen av Canterbury står på barrikaderna i frågan. Detta kapitel är också bokens kanske enda småtråkiga, vilket inte enbart kan bero på att det är föråldrat; de sista sidorna i det hade inte sprättats, så tidigare ägare hade också vissa problem med det.

Annars finns det gott om roliga anekdoter: om lord Brougham and Vaux som efter att ha slarvat bort sin förmögenhet tog arbete som trädgårdsmästare, om den unge man som av barmhärtighet dödade bytet i en rävjakt och därför förlorade jobbet och tvingades emigrera, och så min favorit: den ärevördiga fröken Sallyanne Vivians skildring av hennes debutsäsong från en bättre damtidning, som återges i sin helhet utan vidare kommentarer – i kapitlet om tedrickning! Ty även om klänningar och baler må ha sitt intresse, så är en lämplig plats att kunna dricka gott te minst lika viktigt; tennisen på Wimbledon må vara mer intressant i sig än kapplöpningarna på Ascot, men än bättre är att man där serveras gott te. Så, fram med kanna och teblad, favoritfåtölj och läslampa, och njut av denna hyllning till nästan allt vad engelskt heter.

Read Full Post »

Ostindiefararen

Posted in Klassiker, Reseskildringar, Svenskspråkigt, tagged , on 23 juli, 2010| Leave a Comment »

Det är inte mycket av den svenska 1700-talslitteraturen som lever och har hälsan: Linné och Bellman, enstaka stycken av andra poeter, några dagböcker. Jacob Wallenbergs Min son på galejan borde räknas dit, men för tyvärr en rätt bortglömd tillvaro, trots att berättelsen i sig är nog så livskraftig.

Upplägget gavs av sig själv för den unge Wallenberg: en skildring av resan med skeppet Finland till Kina, till en början förd i något tröttsam kåseristil, men sedan lite mer sansat, om än fortfarande ungdomligt uppsluppet. Man råkar ut för stormar, gör strandhugg, träffar flickor (som, ehuru trevliga, inte går upp mot de svenska), går på visit, beundrar eller avfärdar landskap, parodierar ordenssällskap och linneianska exkursioner. Kort sagt, man gör vad man kan för att få tiden att gå, och man gör det på närmast Bellmanskt manér.

Wallenberg (ja, han tillhörde den släkten Wallenberg) var med på resan som skeppspräst, något som för det mesta inte syns: dels tycks han lika väl benägen som någon annan på glada upptåg, dels aktar han sig noga för att avslöja sin roll, och omtalar vid ett par tillfällen skeppsprästen i tredje person, när dennes ämbete kommer på tal eller han har varit strängare än vad som berättaren normalt framstår som. Även med detta i åtanke framstår han som en sympatisk präst: lärd, förstående, ja, till och med när han kommer med något mer moraliserande så är det i form av någon förnöjsam liknelse.

En reseskildring från 1700-talet kan kanske få en att tveka: nog kommer väl sådant verk vara fullt med saker som var accepterat då men idag inte skulle vara rumsrent? Ingen fara: Wallenberg är visserligen rätt oblyg vad det gäller skörlevnad, och en del omdömen om andra folks utseenden eller att det enligt Bibeln är helt korrekt att de bragts under européernas välde är kanske inte helt trevliga, men han är faktiskt förvånansvärt inkännande, och verkar snarare mer avogt inställd mot andra européer än afrikaner och asiater. Bäst av alla är dock en gång för alla svenskarna, och de bo därtill i det mest härliga av länder: patriotismen blommar friskt, men i en rätt naiv och inte alltför obehaglig form.

Min son på galejan var när den kom inget unikum: flera andra skildringar av färder med ostindiska kompaniets skepp fanns redan, och resekåseriet var populärt. Den är dock tämligen unik i att ha överlevt såpass länge, och det är egentligen bara vanvård som skulle kunna hindra den från att överleva ett bra tag till.

Read Full Post »

Det muromgärdade gröna

Posted in Reseskildringar, Svenskspråkigt, tagged , on 5 juli, 2010| Leave a Comment »

Den stad Tabbas som är Willy Kyrklunds skenliga mål i reseskildringen Till Tabbas är inte mer: städer av soltegel må stå emot det mesta, men inte regn, och inte jordbävningar. Regn drabbar nu inte städer av soltegel med någon större regelbundenhet eller kraft, ty annars skulle man använda beständigare material, men jordbävningar kan göra det, och Tabbas drabbades 1978 av en som uppmätte runt 7,7 på Richterskalan.

Nu var det dock inte staden Tabbas så mycket som Persien som lockade Kyrklund; shahens Persien, ett gammal rike med en gammal kultur, idag glömd för den islamiska republikens skull, men då ett inte alldeles ofritt land. Den yttre resan verkar också mest som en förevändning; den verkliga upptäcktsfärden går i denna kultur. Det är de persiska poeterna, zoroastrismen, shia, persisk arkitektur och annat som är det egentliga ärendet: på samma gång introduceras de och får motta lätt kritik.

Det ironiseras över det allmänna mummel som gör att Koranens bud om att inte dricka eller avbilda profeten bortförklaras, över att ett av de förnämsta nöjena i livet är att få bli begravd bredvid Hafiz, eller 1700-talets inbördeskrig, då man efter den udda Karim Khans välde, under vilket den märkliga ordningen infördes att släktingar inte utrotades, fiender icke torterades och befolkningar inte massakrerades; efter hans död återställdes naturligtvis ordningen och vad man måst avstå kompenserades. En sådan blandning av det lärda och det lätta, det allvarliga och det roande, skulle lätt kunna misslyckas, men här klingar inte en ton falskt.

Till Tabbas är alltså lika lite som Aigaion en reseberättelse: det är faktiskt än mer en kulturredogörelse, och därtill en något mer stillsam och intressant sådan. Mycket läsvärt, såväl för stilen som för lärdomen.

Read Full Post »

Hellas

Posted in Reseskildringar, Svenskspråkigt, tagged , on 28 juni, 2010| Leave a Comment »

Willy Kyrklunds Aigaion är nog den underligaste reseskildring jag läst – inte för att jag läst så många, men i alla fall. Frågan är jag ens kan kalla den för reseskildring, men något lämpligare tycks jag oförmögen att åstadkomma: Kyrklund skildrar ju trots allt hur han besöker bortglömda öar, hur han sitter på café i Aten, hur han en längre tid bott i en liten by, och hur han upplever det klassiska arvet, även om det snarare görs essäistiskt än reportagemässigt.

Som vanligt är det en vackert skriven bok: inte bara hans beskrivning av hur han går i en bäckfåra med vissnad asfodill på sidorna, eller när han beskriver dotterns lek med arkemandriten, utan även när han ironiserar över den grekiska politiken: Grekland är fritt, emedan kommunistpartiet har förbjudits. Mindre trevligt är väl då det stycke om den grekiska »rasen«. Varför, o varför, skall sådant söka sig in även i de i övrigt bästa av böcker?

Nu bleknar dock detta inför den kanske mest stimulerande sida jag läst: den när han med berått mod sablar ner allt vad dyrkan av marmor och klassisk grekiska kan tänkas heta. Skulden för att intresset för antiken bleknat läggs helt vid de humanisters fötter som mest beklagat sig däröver, och all beundran av grekisk grammatik förkastas som obildning, då sådana komplikationer är ett tecken på primitivitet; istället för exempel på tankens upphöjdhet är de tecken på att man ännu inte lärt sig tänka abstrakt. Hans kritik av fonetiken är dock än roligare (eller värre, beroende på den tillfrågade): »den klassiska grekiskan ›på höjden av sin fulländning‹ lider av svårartad paradigmal elefantiasis: ett svallkött av former och knappast ett enda reglbundet verb.« Säg mig den som idag vågar sätta sådant på pränt?

Aigaion är inte en bok för den som planerar en resa till Grekland, knappast heller för den som vill lära sig något om detta land. Den är dock utomordentligt  rolig och intressant, för den som intresserar sig för detta hörn av Europa eller formuleringskonst i största allmänhet.

Read Full Post »

En annan värld

Posted in Engelskspråkigt, Facklitteratur, Reseskildringar, tagged , on 24 maj, 2010| Leave a Comment »

När jag påbörjade läsningen av Down under var det enda av Bill Bryson jag tidigare läst den underhållande men inte speciellt vederhäftiga En kort historik över nästan allting, och det stod snabbt klart att han är betydligt bättre som reseskildrare: genren passar bättre för hans  förtjusning i anekdoter och har inte riktigt samma krav på korrekthet vad gäller detaljer (även om jag inte har någon anledning att misstro honom här, annat än vad det gäller just några anekdoter utan större vikt).

Detta är således en underhållande skildring av hans färder över denna bortglömda kontinent – en av de teser Bryson återkommer till är hur lite omvärlden tycks bry sig om tilldragelserna på denna kontinent. Andra teser han driver: Australien är livsfarligt (ingen direkt nyhet), de flesta australiensare är bra människor (undantag: hotellpersonal i Darwin), och Australien skulle vara sprängfullt med intressanta platser att besöka om det inte fanns så mycket utrymme att sprida ut dem på.

Detta sista kan kanske kräva en längre utläggning: i Australien tycks man ständigt snava över märkliga upptäckter – udda geologiska formationer stora som engelska grevskap har upptäckts så sent som på 80-talet, det finns levande fossil som får kvastfeningen att framstå som en unge som förvirrat sig bort från sin mamma i mataffären, det finns städer där man kan hitta affärer som säljer husdjur och pornografi, och djurarter tycks ständigt upptäckas och tappas bort, bara för att dyka upp någon helt annanstans. Det är helt enkelt en plats där saker ständigt hittas och försvinner.

På det hela taget trivs han med det mesta: att åka tåg tvärs över kontinenten, att gå på upptäcktsfärd i Sydney, Melbourne eller Adelaide, att återberätta hur folk dött i ohyggliga plågor, att i flera timmar köra bil genom öken för att komma fram till någon liten håla och där kunna dricka kyld öl. Det enda – förutom den redan nämnda standarden på servicepersonal i Darwin – han inte tycks riktigt kunna förlika sig med är aboriginernas tillvaro: han kan inte direkt peka på att de i nuläget (till skillnad från tidigare) skulle förföljas från staten, men han påminner om hur de ända tycks leva i något slags eget samhälle, som ett u-land mitt i ett av världens mest välmående länder, med en medellivslängd som är tjugo år kortare än den för senare invandrare. Det är ingen speciellt ingående analys han ger, men med tanke på den lätta ton som annars genomsyrar boken skall han ändå ha beröm för att han överhuvudtaget tar upp ämnet och hanterar det på ett så välavvägt sätt.

Down under är inte en guidebok; Bryson försöker inte låtsas som att han sett allt och kan presentera de urpillade russinen, men han berättar så entusiastiskt och så roande att man ändå känner att man skulle vilja besöka ställen som Daly Waters, halvvägs mellan Darwin och Alice Springs, eller gå runt en halvdag i Sydney utan mål. För den som snarare är ute efter inspiration än att lägga upp en resplan, eller bara vill informera sig en smula om detta avlägsna land, så är det en alldeles utmärkt rekommendabel bok.

Read Full Post »

Till Skåne och tillbaka

Posted in Klassiker, Reseskildringar, Svenskspråkigt on 2 maj, 2010| Leave a Comment »

Carl von Linnes Skånska resa blev hans sista på ständernas uppdrag, och är den mest utförligt skildrade: den lapidariska stilen med korta anteckningar om växter, djur, mineralier och sevärdheter har ersatts av mer utförliga skildringar av desamma, inklusive handledningar i hur man bygger hus, har död på vägglöss eller brygger vinbärsvin – de tvära kasten från ett ämne till ett annat består.

Den mer utförliga stilen gör att det finns fler saker att framhäva: hans insikt i att sandsten har bildats genom att sand pressats samman under ofattbart långa tidsperioder och att de »petrifikationer« man hittar stammar från djur som en gång levt i vatten, och hans totala acceptans av den naturliga följden att stora delar av Sverige en gång måste ha varit havsbotten är ett klart tecken på en skarp naturvetenskapare, liksom hans vilja att experimentera för att ta reda på just vilken växt det är som orsakar boskapssjuka. Nästan komiskt blir det när uttrycker sin skepsis mot slagrutor, som vid hans tid tydligen snarare detekterade metall än vatten, och hans fortsatta motvilja mot den trots att ett experiment som tydligen utföll i i alla fall någon mån i dess favör gör att man påminns om att skepticism mot sådana påfund ingalunda är något nytt fenomen.

Annars är några av hans favoritämnen flygsand – han återkommer gång på gång hur sådan skall stoppas –, tygfärgning – med hans samlade resor borde man kunna åstadkomma nästan vilken kulör man önskar – och därvid häftande merkantilism: varför skall man importera dyra växter söderifrån när man kan odla dem runt, säg, Ystad? I och för sig inser han – åtminstone ibland – denna teoris begränsningar, och förklarar varför man ifrån Skåne kan exportera säd samtidigt som man importerar till Stockholm, samt att det kanske inte är så jäkla lätt att hålla tobak eller valnöt i svenskt klimat. Liknande rättvisa visar han svedjebruket: trots att han är i grunden emot vad han ser som landförstörelse, så kan han ändå inse att det i vissa lägen är den enda möjliga bruksmetoden.

Tyvärr är det idéhistoriska materialet inte riktigt nog för att riktigt bära upp boken: den upprepar sig lite för mycket, blir ibland lite för långrandig vid beskrivning av husbyggen eller tygfärgning (däremot hade han gärna fått skriva mer om hur han tar reda på orsakerna till olika fäsjukdomar), även om det botaniska materialet i alla fall för det mesta är läsligt och inte bara består av beskrivningar på latin. Och trots att den skånska resan innehåller sina longörer, så är den nog tillsammans med den västgötska den av Linnés resor den mest lättillgängliga och intressanta.

Read Full Post »

Raukar och blomster

Posted in Reseskildringar, Svenskspråkigt on 24 april, 2010| Leave a Comment »

Carl von Linnés Gotländska resa är egentligen densamma som den öländska: båda företogs samma sommar, och han tog sig till Gotland från Öland och återvände hem samma väg; dessutom passade han på att i även Småland göra observationer, dock av något annorlunda slag än de han gjorde på öarna.  I vilket fall skiljer sig stilen ganska ordentligt: det är något färre utläggningar om blomster och tygfärgning, och något mer om ruiner, kyrkor och naturformationer, vilket i alla fall denne läsare är tacksam för.

Samtidigt är dock stilen något jämnare; även om huvuddelen av texten är trevligare är höjdpunkterna färre – när han får se en gravsten som ger vid sken att kopparhuggaren Berren Classon skall ha varit över 300 år vid sin död och han kommenterar att »stehuggaren lärer säkert räknat år som kopparmynt«, hans kommentar att tiden är en större förvandlingskonstnär än Ovidius då den kan förvandla klosterbyggnad till ladugård, samt hans skildring av överfarten till Öland med dess korta andfått uppskrämda satser visar han att den stilistiska förmågan inte gått förlorad vid överresan, men utöver det är det rätt tunnsått med guldkorn, även om det naturligtvis är trevligt med hans funderingar om att (åter) göra Torsburgen och Hoburgen till försvarsinrättningar.

Annars är det inte förrän färden genom Småland som han verkligen börjar skina: den lätt bitska skepticismen återkommer när han istället för kalkugnar och sälfångtsredskap (när slutade man förresten att stava säl med j eller k?) vänder blicken mot folklig vidskepelse, och när han vid Göta hovrätts samlingar kommenterar »häxeriinstrumenter« är han både rolig och sorglig: »de rätta trollinstrumenter« är inte horn att frambesvärja djävlar med eller mjölkkäppar för tjuvmjölkning, utan »knivar, hamrar, påkar och järnkulor«.

Den gotländska resan är därför på det hela taget en av de mer lyckade av Linnés skildringar, även om en stor del av förtjänsten därtill paradoxalt nog kommer av resan hem.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »