Åke Ohlmarks nöjde sig inte med att presentera isländsk vers, han har även satt samman en antologi med svensk med bidrag från heden och katolsk tid, och givit boken det passande namnet Fornsvensk lyrik. I den trängs alltså runstensdedikationer, hedniska förbannelser, rimkrönikor, ballader, översatta hymner, lagtexter, utdrag ur Hávamál, ordstäv och Eufemiavisor. Med en så brokig uppsättning texter är det svårt att ge något slags samlat omdöme, särskilt som Ohlmarks själv inte verkar vara den ursprunglige översättaren utan snarare varit framme och lappat och lagat i många fall.
För att ändå göra ett försök att ge överblick kan vi börja med det material som tillkommit i heden eller halvheden tid; det är många runstenstexter som presenteras, men i enlighet med vad man normalt kan se på sådana är de flesta bara varianter på känt tema: de presenterar en storman, något denne gjort, samt vem som rest stenen efter honom. Inte oävet, men knappast något som ökar pulsen – möjligen undantaget ett lovord som för eftervärlden ter sig rätt blekt men som verkar ha varit mycket värt på den tiden: att personen var »oniding«. Dessutom finns sådant som Ohlmarks karakteristiskt fantasifulla tolkningar av Rök- och Sparlösastenarnas texter. Den sista av dessa är ju mer än lovligt fragmentarisk, men Ohlmarks har lyckats pussla ihop något, och påstår att en del av texten skall läsas:
Vi våldför man ej:
vrång varde
den vränger tecknet,
ränd i rumpan,
ruskig bög
Efter det finns det inte mycket att tillägga.
Därefter är det dock dags för lagtexterna. I enlighet med sin inte speciellt försiktiga läggning hävdar Ohhlmarks att landskapslagarna naturligtvis hade många långa år på nacken när de nedtecknades, varför de skall haft slags rytm för underlättandet av memorerandet som gjort att de kunnat tas med. Det är väl inte oäven läsning, men för att vara poesi är det ovanligt opoetiskt. Hur han riktigt motiverar medtagandet av de senare lagarna – som garanterat nedtecknades från första början – förstår jag inte riktigt, men å andra sidan är inledningsraderna av kung Kristoffers landslag om att »Sverige är av hedna värld samman kommet av svea land och göta« väl så god läsning som något annat i boken.
Efter lagarna kommer utdragen ur Eufemiavisorna, vilka tillsammans med en del andra saker på knittelvers är bland det mest läsvärda. Herr Ivar Lejonriddaren verkar inte vara en helt otrevlig figur att stifta närmare bekantskap med, fast sagan om hertig Fredrik av Normandie verkar lite väl ofokuserad för att vara läslig, och den på uppdrag av Bo Jonsson (Grip) översatta Alexandersagan verkar bara vara ett enda förvirrat mischmasch som bara borde få ligga ostört.
På den mer kyrkliga sidan finns ett par visor av gamle Brynolf Algotsson i Skara med; kristen mystik utan särdeles originalitet men knappast oläsligt. Roligare är då biskop Thomas frihetsvisa, i vilken det som bekant heter att
Frihet är det bästa ting
som kan sökas all världen kring
Även ett par andra liknande visor finns med, tämligen banala saker. Liknande politisk syftning och ibland lika njutbara som frihetsvisan är då rimkrönikorna, från Erikskrönikan till Sturekrönikan.
Förutom de ibland välbekanta, ibland obegripliga ordspråken som Grimberg på något sätt skall kunnat hopsamla återstår så bara balladerna. Om de kan kallas medeltida är väl mer än tveksamt, men att de med sina omkväden och dramatiska handling är det som idag är allra mest njutbart av allt Ohlmarks tagit med av lite större omfång torde få bestrida.
Om vi så samlar ihop detta är väl det mest bestående intrycket hur tunn den medeltida kvarlåtenskapen egentligen är: visserligen finns det ett par verkligt intressanta saker, men mycket är faktiskt närmast att betrakta som utfyllnad. Detta kan väl knappast Ohlmarks lastas för, och även om man kan resa allvarliga invändningar mot både den historiska bakgrund som ges och de ganska fria tolkningar som i vissa fall gjorts är boken dock som helhet en god översikt för den som har intresse för den äldsta svenska litteraturen och vill få några smakprov på vad den kan erbjuda.
Read Full Post »
