Åke Ohlmarks tolkienöversättning torde vara grundligen förkättrad bland Tolkienentusiaster – och ingen kan egentligen säga annat än att någon som yrar om råmande förfäder inte gjort sig förtjänt av klander. Ändå har hans översättargärning sina klara poänger, i alla fall om man inte som enda måttstock använder exakt överensstämmelse med Tolkiens intentioner. Låt vara att det är meningen att Tolkien ville att efternamnet skulle associera till påsar eller liknande, och inte får av hankön, men »Secker« är och förblir en skrivbordskonstruktion. Och om det kommer till att översätta poesi föredrar jag klart Ohlmarks, även om han knappast är fläckfri:
Tre ringar för älvkungarnas makt högt i det blå,
sju för dvärgarnas furstar i salarna av sten,
nio för de dödliga, som köttets väg skall gå,
en för Mörkrets herre i ondskans mörka dunkla sken
Upprepningen av mörkret i sista raden är inte speciellt snygg, och man hade kanske kunnat hitta något än »dödliga«, men rimmen känns på det hela taget som fullt acceptabla, och ordföljden är med ett undantag rak. Och slutraden är så perfekt att man undrar varför han inte använde den även på rad fem: »i Mordors land där skuggorna ruva«.
Med detta sagt så är det alltså följdriktigt att när Ohlmarks tar sig an att översätta Fornnordisk lyrik (del två, skaldediktning), så resulterar det i fullt fungerande vers, där friheter snarare tas mot originalet än metriken. Originalen handlar för det mesta om panegyriska skildringar av norska småkungars liv och dåd, en genre där det ena subjektet tycks mer eller mindre utbytbart mot det andra vad det gäller egenskaper: att vara stor i strid och givmild med guld tycks i stort sett vara allt som krävs för att bli en god kung (med undantag för i Sighvat Tordarssons uppmaning till Magnus den gode att även vara ordfast). Dessa dikters poäng ligger heller inte i en rättvisande rundmålning av hur världen tedde sig, utan i förmågan att via fyndiga kenningar uttrycka ett begränsat antal värdebegrepp på så fyndiga sätt som möjligt. I det val som sådan diktkonst ger mellan trohet mot vad som uttrycks och trohet mot hur det uttrycks har Ohlmarks alltså främst valt det senare alternativet, med på det hela taget gott resultat – naturligtvis kan inte allt bli av yppersta kvalitet.
Betydligt mer intressant som verskonst är dock det fåtal dikter som behandlar andra ämnen. Mest känd är kanske Egil Skallagrimssons vackert dystra Sonatorrek, där ärkevikingen Egil beklagar förlusten av sina söner och hur han inte kan gå i strid med havsguden Ägir, som han håller ansvarig för att sonen Bödvar drunknat. Mest känd är dock kanske inledningen, där Egil beklagar sig över hur svårt det är att dikta i hans tillstånd:
Trögt går tungan att röra,
svinga i luft sångens besman,
vant vänds ej Vidurs tjuvgods,
svårdraget ur sinnets vrå
Att jämföra med
Mjǫk erum tregt tungu at hrœra
eða loptvætt ljóðpundara;
esa nú vænligt of Viðurs þýfi
né hógdrœgt ór hugar fylgsni.
Det där med »sångens besman« som kenning för ›tunga‹ är jag tveksam till, men annars förefaller denna skaldelitteraturens höjdpunkt fått all den uppmärksamhet den förtjänar, och resultatet är utmärkt läsvärt.
Än mer intressant är kanske Kormak Ögmundarsons kärleksvisa, även om det bara är de yttre attributen som uppmärksammas så lyckas den ändå mer än väl frammana bilden av en trånsjuk islänning:
Mösmyckens ungtall mycket
mer värd än Island prises,
Danmark och drygsökt Hunnlands
däld: min frid hon fällde.
Hårtornets härspjuts Eir jag
högre firar än irers
land och anglers lundar:
livet mig sundssolns Gunn är.
(alla kenningar står här för ytterst för »kvinnan«).
För den som är intresserad av att få en känsla för hur nordisk skaldediktning kan ha tett sig ter sig Ohlmarks som ett gått val, och inte alls den översättarklåpare han fått rykte om att vara.
