Kipling skaldade som bekant att
OH, East is East, and West is West, and never the twain shall meet,
Temat är gammalt, och redan de gamla grekerna försökte i viss mån att kontrastera sig som enkla män i kontrast med de dekadenta perserna. Romarna var ännu mer förtjusta i temat. Det är alltså inte att förundras över att det återkommer i berättelsen om moralisten Octavianus Caesars seger över den hedonistiske Marcus Antonius, som övergett de romerska dygderna till förmån för ett lättningliv med den förtrollande Kleopatra, och att det därmed kan läsas som ett grundtema i Shakespeares Antony and Cleopatra.
Handlingen lär inte förvåna den i romersk historia bevandrade särskilt mycket, förutom i vissa detaljer i kronologin: det börjar i Alexandria, där Antonius festar runt med den fagra Kleopatra, oberörd av vad som sker borta i Rom, i alla fall tills han får beskedet att hans hustru Fulvia är död. Då får han plötsligt bråttom hem för att vara med och möta hotet från Pompejus tillsammans med de två övriga triumvirerna, Octavianus och Lepidus. Han och Octavianus kan dock inte med varandra, så för att stärka alliansen gifter han sig med Octavianus syster Octavia. Kleopatra i Alexandria blir inte glad när hon hör detta, och tar ut sin ilska på budbäraren. Antonius, Octavianus och Lepidus lyckas övertala Pompejus att lägga ner vapnen, och ställer till supfest. Sedan åker Antonius till Aten, och förhållandet med Octavianus förfaller snabbt, tills de rustar för krig. Antonius skickar Octavia för att försöka medla, men råkar åter in i Kleopatras garn. Så dags för slaget vid Actium, Kleopatras flykt, Antonius följande, och försoningen i Alexandria, dit Octavianus trupper snart nått, varefter sista striden står, de älskande tar självmord, och Octavianus får stå med den kalla segern och hålla tal över de båda.
Antony and Cleopatra är inte en av de stora citatgruvorna. Visst finns det fin retorik och några rader som återanvänds, men inte är det som Julius Caesar eller Hamlet. Det som utmärker pjäsen är istället Kleopatra: hennes humör, hennes förförelsekonst, hennes svek. Antonius är inte längre den store talaren eller stridsherren från Julius Caesar, utan en av kärlek förledd och makt berusad karl fast i hennes nät, som faller för hennes små konster. Liksom Julius Caesar fixerat bilden av tyrannens död, har Anotnius och Kleopatra bidragit till att reduktionen av Kleopatra till kärleksgudinna, någon som endast har sängkammaren att erbjuda, inte en drottning som höll sig tjugo år på tronen, i en tid då hennes mäktigaste granne var mer volatil än någonsin. Följdriktligt är hon maktlös när tråkmånsen Octavianus står med segern, men kan i alla fall finna värdigheten i självmordet.
Annat intressant att notera är de ständiga scenbytena, fler än i någon annan Shakespearepjäs jag läst; ständigt nya scener, liksom lyckan ständigt växlar; ständigt förvänds planer och intentioner i dess motsats; ständigt skiftar lyckan, inte sällan på grund av Kleopatra. Till slut landar dock tärningarna, och alla intar de roller de skall ha till slutet: Octavianus är segrare, Antonius och Kleopatra de besegrade som endast har att välja mellan självmord och förnedring. Väst må stå med segern på scenen, men det är öst som förfört publiken.
