Arsène Lupin påstås ibland vara urtypen för gentlemannatjuven, liksom Sherlock Holmes är det för privatdetektiven. Ingen av dem var allra först, och Lupin är kanske inte ens lika känd som rövaren i Sherwoodskogen, men nog finns det en poänger att i att typen snarast kräver en urban miljö. För att fungera som protagonist dessutom bara charm, utan någon form av moral som gör att en tjuv framstår som att föredra framför riktigt skurkaktiga spioner och rikemän, liksom träaktiga detektiver.
Spänningen i historierna i Arsène Lupin, gentlemannatjuven liknar annars de i detektivhistorierna: ett brott begås, och bara Arsène Lupin förstår hur. Skillnaden mot Holmes ligger främst i att Lupins intelligens verkat innan brottet, samt att hans förklädnader ofta är det som skall listas ut, inte en liten överraskning mitt i. Conan Doyle är på så sett en mer generös författare än Maurice Leblanc, med fler demonstrationer av Holmes intelligens genom varje äventyr.
Äventyren i sig själva är inte så tokiga, men kanske inte heller så fantastiska som de tidiga Holmesberättelserna. Någon berättelse känns också som den kanske skulle anstått till en senare samling, när Lupin blivit en mer etablerad figur, eller ett sammanhang där han inte är fullt så självklar.
