Den sista av de böcker om Arsène Lupin jag införskaffat, Kristallproppen, är olik de tidigare i att här är det Lupins egna tankar vi får följa. Det är egentligen inte någon fördel. Lupins uppgift bör vara den ständigt gäckande skuggan, inte som här ljuskäglan som försöker ta fatt på de viktiga papper en betydligt mer skurkaktig skurk, deputerade Dubrecq, använder till utpressning, närmast för att rättsprocessen mot en av Lupins kumpaner, tillika son till hans (Dubrecqs) gamla kärlek, skall föras hela vägen till schavotten.
Denne Dubrecq är en förvisso en högst passande skurk, med hämndlystnad, brinnande åtrå efter att kontrollera sin gamla kärlek samt snabbhet i tanken som får Lupin att framstå som lika dum och förivrad som de som tidigare jagat honom. Lägg därtill att någon tycks ha legat steget före Lupin och kunnat bryta sig in honom, och mycket av hans mystik går förlorad.
Lupin-böckerna, och denna i synnerhet, får nog ses som ett slags förstudier till senare berätttelser om gentlemannatjuvar. Liksom Sherlock Holmes vinner Lupin lite för ofta på någonting som undanhålles läsarna, men hos Holmes har mysterierna mer detaljer som gör att man känner att man ändå har någon chans. En detektiv kan dessutom tillåtas vara något steg efter, men om en person som utmålats som övermänsklig skall agera detektiv måste den inte bara lyckas att precis parera sig till seger, utan förväntas antingen tidigt inse sakernas tillstånd eller ha någon osedvanligt elegant plan. Så även om det centrala mysteriet är tämligen vackert konstruerat, så är upplägget runt omkring på en nivå som får ses som tämligen primitiv, och det hela blir därför en besvikelse.
