För den som är sugen på irländska underligheter och metalitteratur är Flann O’Brians At Swim-Two-Birds ett utmärkt val: detta är inte en bok som bekymrar sig över hövan med saker som handling eller mer än den mest ytliga reverens åt realismen till.
Ramhandling finns det en: ung student som – förutom vad studenter gör mest (dricker öl) – mest ligger på sitt rum, läser ett märkligt uppslagsverk och fantiserar ihop en märklig roman, vilken upptar det mesta av utrymmet. Denna roman handlar om författaren Dermot Trellis som skall skriva en uppbygglig roman om hur synd smittar, varför han låter sina romanfigurer begå diverse amoraliteter.
Dessa amoraliteters art: dryckenskap, förförelse.
Trellis skapelser vill dock inte vara med på detta; under de timmar Trellis sover och de är fria så skapar de sig ett eget liv; för att förlänga detta tar de sig först för att söva honom och senare att själva skriva en berättelse med honom i. Detta enligt studentförfattarens program: hans skapelser skall ha rätten till »privatliv, självbestämmande och skälig levnadsstandard«.
Detta är neturligtvis långt ifrån allt; det finns även saker som en skottlossning i västern-stil i Dublin, vansinnesdialoger mellan pookan (en sorts irländsk smådjävul – Shakespeares Puck är en släkting) MacPhellimey och den goda fen, en överdriven irländsk sagohjälte, porterpoesi och annat . Det är en förvirrande, stundom briljant, bok som borde läsas, om inte annat så för sitt egenartade språk.
Språkets natur: högstämt, parodierande, omständligt.
