Kommentarer är väl egentligen överflödiga från min sida angående paret Berglins samlingsalster: Berglin den trettonde är precis vad man kan förvänta sig av något i den vägen. Det är också ett album från den tid när jag fått originalen via morgontidningen, men detta gör inte så mycket: i vissa fall måste man tänka efter en aning (»Varför är det olämpligt att sjunga Då går jag ner i min källare på stan? Ah, just det! 2008, Österrike…«), i andra fall påminns man om sådant man helst förträngt: varför skulle någon vilja förgripa sig på damcyklar? Kan det bli sjukare? (jodå: tandemcyklar och trehjulingar vore värre, meddelar cynikerna Berglin).
Lägg därtill ett alldeles lysande av lilltrollet Lars Vilks, kängor till dagspress, tidens fördumning, tävlingar i Shakespeare-referenser, småstäder, svenskens smådumhet samt den allmänna kverulans som alltid genomsyrar parets allster, och Berglin den trettonde blir en samlings volym av sedvanlig förnöjelsekraft.
