Det var ett bra tag sedan jag läste första delen av D.M. Cornish serie Blodsmärkt – så länge att en hel del av detaljerna försvunnit ur minnet och läsningen av andra delen, och om man nu så vill tredje (svensk utgivning av översatt fantasy är nu vad den en gång är): Lärling och Lykttändare, vari unge Rossamund påbörjar sin tillvaro som just lykttändare vid en av de större kejserliga vägarna. Uppgiften är dock inte fullt så fridsam som namnet kan antyda, då de monster som förpestar världen när som helst kan attackera. Att Rossamund dessutom känner viss sympati för sådana bestar gör saken knappast lättare, då att göra sig känd som mosterapologet (»sedorner«) oftast är ett snabbt sätt att få huvudrollen vid en avrättning.
Han lyckas i alla fall vinna i alla fall en ny vän, den unga, stolta adelsfröken Trenody, som sökt sig till livet som lykttändare för att undkomma sin dominerande moder. Dessutom träffar han återigen på monsterjägaren madame Europa, som tycks road av den underlige men begåvade pojken: förutom hantering av kemiska preparat är han dessutom oväntat stark. Och sedan är det ju allt det där monstersnacket – men det är väl inget att lyssna till?
Världsbygget är det inget större fel på, även om man nästan förväntar sig att det finns ett rollspel kopplat till detta: speciellt all barockartad terminologi är rolig och ger många extrapoäng, även om översättningen av mer vardagliga ord ibland ger en konstig smak i munnen. Historien är kanske lite svagare: det finns förvisso en central konflikt för historien, med en maktsugen byråkrat som vill ta över lykttändarna, men det tycks osäkert om den kommer nå ett ordentligt slut – fast med det antal lösa trådar som till slut finns kvar vore det konstigt om den inte gjorde det. Nåväl, det är ändå spännande nog som det är, så om och när tredje delen översätts skall den också läsas.
