I Svenska Dagbladet fanns det idag ett uppslag om Fantasy-genren, specielt sådan som utspelas i en värld som liknar vår egen (vilket kan vara förklaringen till att Tolkien placerats i den Sword and Sorcery-genre som snarare befolkas av Pulphistorier i stil med de om Conan). I synnerhet behandlas de olika genrer med en framträdande kvinnlig läsekrets, där det övernaturliga legerats med romantik, ibland på skämt, som i Pride and Prejudice and Zombies, ibland på lite väl stort allvar, som i Twilight-böckerna.
Ironiskt nog fortsätter artikeln sedan med att fokusera på det söndertjatade ämnet om fantasyns status som på gränsen till barnlitteratur (ironiskt, ety en av de få genrer som faktiskt torde ha lägre status är just viss typ av romantik), och som vanligt dras jämförelser med samtida författare (som med en eufemism brukar sägas skriva »magisk realism«) – men varför stanna där? Ta en den västerländska litteraturens stöttepelare som Homeros, med resor till exotiska platser, trollkvinnor, monster och gudinnor – vad är det om inte fantasy? Nej, har fantasyn låg status är det inte ämnet som är orsaken, utan att det varit så lätt för även andra rangens författare att bli stora namn inom den (efter Tolkien torde väl den mest läsat vara David Eddings, som kopierat sig själv mer gånger än vad som borde vara tillåtet), kombinerat med just det att fina författare definierats som något annat.
Artikeln är dock läsvärd, och man kan inte annat än att hålla med i förhoppningen om att fantasy snart skall recenseras lite mer allmänt även andra dagar än de man tar upp barnböcker i dagstidningarna.
