George Orwells debutroman, Burmese days, är knappast hans mest kända, och det är väl lika gott så: trots att man kan sympatisera med hans förkastelsedom över det brittiska kolonialväldet så är boken till vissa delar yxig och melodramatisk, med en handling som är dåligt uppbyggd och en avslutning som inte hör hemma i bättre böcker (man behöver inte få veta vad som händer med alla bifigurer).
Handlingen är rätt enkel: timmerhandlaren Mr Florys vän, den indiske läkaren Veraswami, hotas av en komplott från U Po Kyin, menad att göra Kyin till den förnämste ickevite i det lilla samhället Kyauktada. Doktorns vänskap med Flory är det enda som ger honom den prestige han behöver för att klara sig just nu, men skulle han även kunna bli medlem av den engelska klubben skulle han för alltid vara säker. Samtidigt kommer den unga, föräldrarlösa Elizabeth Lackersteen för att bo hos sin farbror och faster, och Flory förälskar sig.
Det är alls ingen positiv bild av koloniallivet som tecknas: Flory är den minst frånstötande av den handfull vita som dominerar livet i Kyauktada, och han är moraliskt feg, halvt försupen, utlevad, och framför allt väldigt, väldigt bitter. Övriga britter skulle inget hellre göra än att ta sina vapen och sätta skräck i infödingarna, för att kunna återgå till de gyllene tider som de tror en gång funnits, då man kunde skicka en tjänare till fängelset med en not att samme tjänare skulle ha femton piskslag.
Naturligtvis slutar allt i tragedi – man kan inte skriva om hur förfärligt ett system är och låta en enda god man påverka det till det bättre – men man skulle önska att den byggts upp lite bättre och det hela känts lite mindre överdrivet, och att även de britter som det är meningen man skall ogilla skulle ha fått åtminstone något litet positivt drag. Som det är nu så fungerar brännmärkningen visserligen, men den skulle kunna varit effektivare. Romanen däremot fungerar knappt alls.
