Sir Thomas Beecham lär ha sagt att man skall prova på allt utom Morrisdans och incest. Daniel Defoe tyckte tydligen att detta var lite väl restriktivt, men lät i alla fall Moll Flanders slippa dansandet: ho får som föräldralös en fin uppfostran, förförs av husets ene son och gifter sig med den andre, blir änka, gifter sig på nytt, upptäcker att maken är en slarver som till slut tvingas fly till Frankrike, gifter sig en gång till och flyttar till Virginia, upptäcker att hennes make är hennes bror, klarar av ett äventyr med pirater i ett enda stycke, flyr tillbaka till England. Så där håller det på i första halvan av boken, med det ena äventyret efter det andra.
Molls liv är alltså fyllt till bredden med händelser och är just därför aptråkigt att läsa om. Det händer nästan aldrig att man får se henne finna sig till ro i en situation: antingen händer massor av saker på en gång eller också passerar år på två meningar, och man får därför aldrig se henne de stunder då hon verkar nöjd med tillvaron, utan endast fylld med ständig ångest för hon skall klara sig. Det kan kanske kallas realistiskt, men det gör inte att man engagerar sig när man vet att det bara kommer gå dåligt.
Efter ganska exakt halva boken händer det dock något: hennes femte (!) make har just dött, och hon har levt på kapitalet i två år när hon finner att det inte kommer gå längre. När hon passerar en butik ser hon ett paket ligga utan uppsikt, och går fräckt fram och stjäl det. Återstoden av boken ägnas så först åt hennes liv som mästertjuv, sedan åt hur hon åker fast och kommer till att ångra sitt syndiga liv efter att ha dömts till döden.
Hade de första hundrafemti sidorna kapats ned till sisådär femti, och bara nyttjats som en förklaring till hur Moll Flanders kom att slå sig in på brottets bana, så hade det varit en riktigt bra roman. Som den är nu så är den första tröskeln helt enkelt för hög för att man egentligen skall orka till de bra bitarna; och många kommer nog, utan att man egentligen kan klandra dem för det, att missa de bitar som faktiskt gör att denna bok faktiskt är läsvärd. Synd, för Defoe kan faktiskt skriva om såväl tjuveri som den rädsla som leder till hennes moraliska väckelse, och det är faktiskt riktigt bra läsning när hon lurar till sig gods ur ett brinnande hus, går och plockar guldklockor av folk på gator och torg, eller snor sjömanskistor på värdshus. Det är visserligen även fyllt med moralkakor om hur fruktansvärd hon var när hon gjorde sådant, men de bortser man från när tjuvalivet är så spännande.
