Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Daniel Defoe’

Sir Thomas Beecham lär ha sagt att man skall prova på allt utom Morrisdans och incest. Daniel Defoe tyckte tydligen att detta var lite väl restriktivt, men lät i alla fall Moll Flanders slippa dansandet: ho får som föräldralös  en fin uppfostran, förförs av husets ene son och gifter sig med den andre, blir änka, gifter sig på nytt, upptäcker att maken är en slarver som till slut tvingas fly till Frankrike, gifter sig en gång till och flyttar till Virginia, upptäcker att hennes make är hennes bror, klarar av ett äventyr med pirater i ett enda stycke, flyr tillbaka till England. Så där håller det på i första halvan av boken, med det ena äventyret efter det andra.

Molls liv är alltså fyllt till bredden med händelser och är just därför aptråkigt att läsa om. Det händer nästan aldrig att man får se henne finna sig till ro i en situation: antingen händer massor av saker på en gång eller också passerar år på två meningar, och man får därför aldrig se henne de stunder då hon verkar nöjd med tillvaron, utan endast fylld med  ständig ångest för hon skall klara sig. Det kan kanske kallas realistiskt, men det gör inte att man engagerar sig när man vet att det bara kommer gå dåligt.

Efter ganska exakt halva boken händer det dock något: hennes femte (!) make har just dött, och hon har levt på kapitalet i två år när hon finner att det inte kommer gå längre. När hon passerar en butik ser hon ett paket ligga utan uppsikt, och går fräckt fram och stjäl det. Återstoden av boken ägnas så först åt hennes liv som mästertjuv, sedan åt hur hon åker fast och kommer till att ångra sitt syndiga liv efter att ha dömts till döden.

Hade de första hundrafemti sidorna kapats ned till sisådär femti, och bara nyttjats som en förklaring till hur Moll Flanders kom att slå sig in på brottets bana, så hade det varit en riktigt bra roman. Som den är nu så är den första tröskeln helt enkelt för hög för att man egentligen skall orka till de bra bitarna; och många kommer nog, utan att man egentligen kan klandra dem för det, att missa de bitar som faktiskt gör att denna bok faktiskt är läsvärd. Synd, för Defoe kan faktiskt skriva om såväl tjuveri som den rädsla som leder till hennes moraliska väckelse, och det är faktiskt riktigt bra läsning när hon lurar till sig gods ur ett brinnande hus, går och plockar guldklockor av folk på gator och torg, eller snor sjömanskistor på värdshus. Det är visserligen även fyllt med moralkakor om hur fruktansvärd hon var när hon gjorde sådant, men de bortser man från när tjuvalivet är så spännande.

Read Full Post »

Egentligen är väl Daniel Defoes Robinson Crusoe så löjligt framgångsrik att en introduktion är onödig.  Kontakten med denne världens mest kände skeppsbrutne – skildrad i engelska språkets första roman, arketypen för böcker om någon eller några få människor som tvingas framleva sina dagar isolerade från omvärlden, litandes endast till sina egna händer – torde tillhöra allmänbildningen, ehuru kontakten kan ha tagit sig underliga former. Det förekommer nämligen även en omskrivning, i syfte att bättre stämma överens med Rosseaus idéer om barnuppfostran, där Robinson inte har turen att kunna bärga en mängd förnödenheter från det skepp han färdades på fram till dess förlisning. Redan innan dess hade han fått åtskilliga prov på sin dåliga väderlycka, knappt jämförbar med någon annan än Styrbjörn Starkes, som den framställs i Röde Orm, och hade dessutom redan hunnit med att prova på livet som marockansk slav och brasiliansk plantageägare.

Väl på ön börjar han snart att inrätta sitt liv så bekvämt som möjligt, och trots att det kräver hårt arbete har han snart fått ihop ett litet agrarsamhälle. Ett feberutbrott driver honom till religionen, och genom sin förtröstan på Gud vinner han lite sinnesro, som dock efter flera års fridfull levnad rubbas av världslitteraturens kanske mest välkända fotavtryck.

Boken är med rätta känd för den realism som präglar den; de många små, egentligen obetydliga detaljerna bidrar starkt till detta, liksom hur Robinson stundom står okunnig inför vad han ser. Å andra sidan säger ibland vissa detaljer emot varandra; han sågar således till material till en flotte med timmermannens såg innan han hittar kistan med dennes verktyg, och hans spritförråd sägs ha tagit slut flera år innan han piggar upp Fredags befriade far med lite rom.

Även kolonialismen i berättelsen förtjänar att kommenteras. Visserligen är Robinson på vissa sätt en ganska motbjudande figur, som är beredd att handla med slavar, tilldelar Fredag hans namn, och förväntar sig att ha oinskränkt rätt att bestämma över den ö på vilken han levt i över tjugo år ävenm när han lämnat den. Å andra sidan så lyckas han behärska sin önskan att ha ihjäl kannibalerna såsom varndes just kannibaler, och kommer fram till att det strängt taget inte är deras fel att de har fötts i en sådan kultur.

Vad kan man då säga om läsvärdet? Tja, är man i åldern att tanken på ett besök på en obebodd ö i sig är lockande, då är det nog svårt att tycka illa om boken, trots att den har en hel del tämligen tråkiga passager i början, ämnade att visa på Robinsons moraliska resa. Är man lite äldre och ännu ingte har läst den, eller bara har vaga minnen av den, då skall man nog även då försöka sig på den. Men den är knappast en av dedär romanerna som är så fantastiska att man måste läsa om dem gång efter gång.

Read Full Post »