Egentligen är väl Daniel Defoes Robinson Crusoe så löjligt framgångsrik att en introduktion är onödig. Kontakten med denne världens mest kände skeppsbrutne – skildrad i engelska språkets första roman, arketypen för böcker om någon eller några få människor som tvingas framleva sina dagar isolerade från omvärlden, litandes endast till sina egna händer – torde tillhöra allmänbildningen, ehuru kontakten kan ha tagit sig underliga former. Det förekommer nämligen även en omskrivning, i syfte att bättre stämma överens med Rosseaus idéer om barnuppfostran, där Robinson inte har turen att kunna bärga en mängd förnödenheter från det skepp han färdades på fram till dess förlisning. Redan innan dess hade han fått åtskilliga prov på sin dåliga väderlycka, knappt jämförbar med någon annan än Styrbjörn Starkes, som den framställs i Röde Orm, och hade dessutom redan hunnit med att prova på livet som marockansk slav och brasiliansk plantageägare.
Väl på ön börjar han snart att inrätta sitt liv så bekvämt som möjligt, och trots att det kräver hårt arbete har han snart fått ihop ett litet agrarsamhälle. Ett feberutbrott driver honom till religionen, och genom sin förtröstan på Gud vinner han lite sinnesro, som dock efter flera års fridfull levnad rubbas av världslitteraturens kanske mest välkända fotavtryck.
Boken är med rätta känd för den realism som präglar den; de många små, egentligen obetydliga detaljerna bidrar starkt till detta, liksom hur Robinson stundom står okunnig inför vad han ser. Å andra sidan säger ibland vissa detaljer emot varandra; han sågar således till material till en flotte med timmermannens såg innan han hittar kistan med dennes verktyg, och hans spritförråd sägs ha tagit slut flera år innan han piggar upp Fredags befriade far med lite rom.
Även kolonialismen i berättelsen förtjänar att kommenteras. Visserligen är Robinson på vissa sätt en ganska motbjudande figur, som är beredd att handla med slavar, tilldelar Fredag hans namn, och förväntar sig att ha oinskränkt rätt att bestämma över den ö på vilken han levt i över tjugo år ävenm när han lämnat den. Å andra sidan så lyckas han behärska sin önskan att ha ihjäl kannibalerna såsom varndes just kannibaler, och kommer fram till att det strängt taget inte är deras fel att de har fötts i en sådan kultur.
Vad kan man då säga om läsvärdet? Tja, är man i åldern att tanken på ett besök på en obebodd ö i sig är lockande, då är det nog svårt att tycka illa om boken, trots att den har en hel del tämligen tråkiga passager i början, ämnade att visa på Robinsons moraliska resa. Är man lite äldre och ännu ingte har läst den, eller bara har vaga minnen av den, då skall man nog även då försöka sig på den. Men den är knappast en av dedär romanerna som är så fantastiska att man måste läsa om dem gång efter gång.
