Jag har i min ägo flera förkortade versioner av klassiker, den typen man sätter i händerna på läshungriga barn. En av dessa klassiker som bara lästes en gång, av pliktkänsla, var David Copperfield. Jag tror det var inledningen, de tröstlösa åren som faderslös och med horribel svärfar, som hindrade mig. De styckena är fortfarande långa, och inberäknat tiden vid en av dessa unkna engelska internatskolor som inte verkar ha gett unge Copperfield mer än vänner (varav någon en högst dubiös sådan) så dröjer det ett bra tag innan något som kan liknas glädje på allvar inträder i unge Davids liv.
För det blir bättre: han hamnar i beskydd hos sin bestämda faster, får en bättre utbildning, träffar godare människor. Han verkar inte själv uträtta stort mycket, utan snarast vara den som för samman människor som i slutändan kan göra varandra och honom tjänster, allt från den ständigt monetärt utmanade familjen Micawber, via den mångförslagne Steerforth, den vackra men hopplöst bortkomna Dora, den svaghövdade men godhjärtade Mr Dick, till den insinuante, alltid ödmjuke, ödmjuke Uriah Heep.
Om inget annat skall hyllas, så har Dickens i alla fall denna gång lyckats få ihop en handling med ett slut som inte går ihop enbartt på grund av osannolika sammanträffanden: sådana sker som vanligt under romanens gång, men här bygger upplösningen där Uriah Heep får sitt beskärda öde på att personer faktiskt arbetar (förvisso bortom Copperfields ögon) på den. Å andra sidan är kvinnoporträtten de vanliga, tämligen ensidiga: äldre kvinnor som faster Trotwood får ha personlighet och ett utseende som inte är änglalikt, men de yngre kvinnor som uppträder är vackra, goda och ömhjärtade (förutom den vasst antydande Rosa Dartle, som dock snart reduceras till hämndlysten furie och som aldrig haft utseendet för sig).
Jag vet inte om jag kommer plocka upp boken igen, men jag tror i alla fall inte jag kommer vara direkt ovillig.
