Som vanligt med Sag… f’låt, bara De två tornen är det ju numer. Nåväl, som vanligt är det den första halvan, med jakten på orcherna, och enterna, och Rohans ryttare, som är bäst: Frodo och Sam och Gollum och Faramir får ursäkta, men vandrande och tvivel är inte lika spännande som hetsjakt och vandrande skogar och återuppståndna trollkarlar.
Nyöversättningen fortsätter annars att skava, för även om man är glad över att Legolas inte är pappa eller att det inte finns några råmande förfäder så vill jag ändå att Lavskägge skall heta det och att jag inte skall behöva tänka efter när någon plats nämns. När Andersson dessutom någon gång avviker åt det mer högtidliga hållet känns det dessutom mer som just än avvikelse än när Ohlmarks gjorde det. Å andra sidan tycks hans förråd av landskapsord bättre, ochatt få läsa om en »kjusa« är njutning i sig själv.
Något jag definitivt saknar i de här översättningarna är de mer detaljerade kartor som fanns förut. Bara en enda översiktskarta räcker inte! (Jag har sedan sett att det finns en i sista boken, men då var det så dags.)
Nåväl, nu är ringbäraren till slut framme i Mordor, och västerns härar gör sig redo för ringens krig. Bara en sträcka kvar!
