Hjalmar Söderberg tycks bara ha kunnat skriva en enda sorts roman: ung man i Stockholm från den intellektuella medelklassen misslyckas med karriären eller kärleken eller båda delarna, oftast på grund av varandra, och när sista bladet är vänt har han gått från hoppfull yngling till desillusionerad medelålders karl. Men som han skriver dem! Språket är inte sånt att man direkt efter två stycken förstår vem det är som fört pennan; dess dygder är inte omedelbart uppenbara men istället desto solidare. Det är alltid klart, alltid exakt, aldrig en missad ton.
I Den allvarsamma leken heter den unge mannen i fråga Arvid Stjärnblom, hans älskade Lydia Stille, och hans hustru Dagmar, född Randel. Arvid och Lydia var förälskade i ungdomen, men som hans karriär ännu låg i startblocken och hon var nyligen faderslös tvingades hon gifta sig med en rik, äldre herre. När minnet av henne en gång dämpats kom också Arvid att gifta sig i ett resonemangsparti. Naturligtvis möts de två än en gång, och naturligtvis flammar passionen upp. Men kan de finna lyckan tillsammans? Kan de gå ifrån hus, hem och barn?
Som vanligt låter också Söderberg sina egna åsikter i diverse frågor komma fram; åsikter som han fått betydligt mer gehör för av eftervärlden än samtiden. Här kommer de fram i många små frågor, speciellt som Arvid är journalist vid en tidning som bara är en lätt maskerad variant av Svenska Dagbladet, komplett med en samling medarbetare som skalden von Gurkblad eller docent Löök (för den moderne läsare som är obekant med det tidiga nittonhundratalets intelligentia och världspolitik finns det en uppsättning förklarande noter i min upplaga, något som uppskattas). Den ende som undankommer de fåniga namnen är Söderberg själv, som har inte mindre än två alter egon i boken. Detta kommenterar han själv genom att låta ett av dem anklaga Strindberg för att denne skrivit böcker som vant publiken vid att ständigt leta efter de verkliga förebilderna till olika figurer!
Nå; det är, när det kommer till kritan, en roman som väl faller in i mönstret av annat jag läst av Söderberg, både vad gäller motiv, handling, språk samt mitt tycke om den: bra, men kanske inte så fantastiskt som jag vet andra upplever den.
