Tove Janssons Det osynliga barnet är till skillnad från övriga Muminböcker en samling noveller: om en dag när Snusmumriken tänkte komponera en vårvisa, om världens sista drake, om ett barn som behandlats så illa att det blivit osynligt. Det är inte alltid Mumintrollet, eller ens någon av hans vänner dyker upp, men det gör inte så mycket: även oroliga fililfjonkor och hemuler med längtan efter lugn och ro kan vara nog så trevliga att läsa om.
En stor del av novellerna handlar om att komma underfund med att vad man tror att man vill och vad man verkligen vill inte behöver vara samma sak: Snusmumriken tror att han mest vill bli av med det lilla djuret som stör hans komponerande, men blir senare upprörd över sin behandling av det och Filifjonkan som trodde på katastrofer ville inte att någon sådan skulle inträffa, men när den väl gjort det kände hon sig befriad på ett sätt som den förnäma Gafsan inte kunde förstå.
Förutom detta får vi följa med Muminpappa när han ger sig ut på öppet hav tillsammans med tre hattifnattar, och får därigenom lite insikt i dessa märkliga vandrare, vi får se hur muminfamiljen får den stackars osynliga Ninni att synas igen, och vi får se hur de alla en dag vaknar upp och får höra att det är jul, och hur rädda de blir när de ser hur alla flänger runt för att skaffa granar och mat för att blidka vad som tydligen är ett farligt monster – ett trevligt exempel på hur fånigt allt kan verka om man bara betraktar det utifrån.
Det osynliga barnet är väl kanske inte alltid riktigt min favorit bland muminböckerna: även om många av historierna är goda så hade de ibland mycket väl kunnat byggas ut mer och bli än mer intressanta. Men bra är det, ändå.
