Tove Janssons första vuxenbok, Sommarboken, är en bok om hur två generationer på en liten ö i den nyländska skärgården: Sophia, sisådär fem-sex år, och farmor, alldeles för gammal. På ön finns också pappa, men han sitter mest och arbetar och har inte de andras två oändliga förråd av tid. Mamma finns inte, och det är endast i en bisats vi får reda på att hon nyss dött.
Sophia är ett ganska oroligt barn, och farmor är inte alltid världsbäst på att ta hänsyn till detta, och som hon dessutom är lite irritabel så är det inte alltid de kommer helt överens. Farmor lyckas dock nästan alltid att rätta saker och ting innan de går för långt.
Det är korta episoder som skildras, oberoende, möjligen från fler år än ett. På ön håller man sig för sig själv; de flesta utomstående är bara irriterande när de tror att de vet bäst och kommer och skall ordna det som redan är som det skall vara – även om det inte är en bok om mumintrollen känner man igen mycket från dem, det lätta vemodet från farmor som vet att varje sommar kan vara den sista goda, livsglädjen och skyggheten hos Sophia som tror och vill att varje sommar skall vara likadan.
