Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Tove Jansson’

Tove Janssons första vuxenbok, Sommarboken, är en bok om hur två generationer på en liten ö i den nyländska skärgården: Sophia, sisådär fem-sex år, och farmor, alldeles för gammal. På ön finns också pappa, men han sitter mest och arbetar och har inte de andras två oändliga förråd av tid. Mamma finns inte, och det är endast i en bisats vi får reda på att hon nyss dött.

Sophia är ett ganska oroligt barn, och farmor är inte alltid världsbäst på att ta hänsyn till detta, och som hon dessutom är lite irritabel så är det inte alltid de kommer helt överens. Farmor lyckas dock nästan alltid att rätta saker och ting innan de går för långt.

Det är korta episoder som skildras, oberoende, möjligen från fler år än ett. På ön håller man sig för sig själv; de flesta utomstående är bara irriterande när de tror att de vet bäst och kommer och skall ordna det som redan är som det skall vara – även om det inte är en bok om mumintrollen känner man igen mycket från dem, det lätta vemodet från farmor som vet att varje sommar kan vara den sista goda, livsglädjen och skyggheten hos Sophia som tror och vill att varje sommar skall vara likadan.

Read Full Post »

Sista delen av Mumin: Tove Janssons samlade serier innehåller tre berättelser: en där det åter är vinter i Mumindalen, vilket främst innebär att några besvärliga typer flyttar in, en där Muminpappans memoarer återberättas fast med hela familjen, samt en om Klått-djurets (Rådd-djurets son) frieri till Mymlan, komplicerat av en psykiatriker.

Det är inte den bästa uppsättningen serier, även om Frökens Fluffins, som under protester om att hon inte vill tränga sig på eller vara till besvär gör just detta, är en bra figur. Sjöfärden är heller inte oäven, även om en hel del material är hämtat direkt från böckerna. Den avslutande berättelsen är dock rätt svag, förutom det att den prillige psykiatrikern är hyfsat rolig.

Nej, detta var nog den svagaste av samlingsalbumen.

Read Full Post »

I fjärde delen av Tove Janssons samlade serier börjar de olika äventyren knytas samman något: de två första utnyttjar samma tidsmaskin för att placera familjen i vilda västern och sjuttonhundratalet, båda med fantastiskt roligt resultat när västernmyter demoleras och Snorkfröken stöter på en misslyckad revolutionär.

När sedan Snusmumriken återkommer, och Mumindalen hotas av en komet, kan det knappast bli bättre, vilket också visas av att den avslutande delen, där Mumin får en gyllene svans och blir känd är svagare, med lite för många upprepningar.

Nåja, Mumimindalen är alltid ett trevligt ställe att vara på, oavsett om det är nutid eller sjuttonhundratal.

Read Full Post »

Åh, vad det är roligt att få följa dessa ständigt livshungriga Mumintroll: när de utforskar den djungel Mumindalen förvandlats till under en ovanligt varm sommar, när de träffar en marsmänniska (som ser ut som en luddtuss i ett fotogenlampsglas), när de blir fyrvaktare, eller när de går med i föreningar. Detta, och annat, är vad som sker i tredje volymen av Tove Janssons samlade serier.

Jag vet inte om jag tycker bäst om hur Mumintrollet och Snorkfröken ena stunden verkar leka vuxenkärlek för att i nästa hamna i svartsjukegräl, eller Muminpappans lätta inbilskhet och äventyrslust, eller hur Muminmamma alltid vill ta hand om de sina, eller kanske Stinkys försök att skapa kaos som för de mesta slutar i något helt annat, men det är roligt alltihop.

Mycket kan sägas om det fria bohemliv, de oväntade visdomar som presenteras så elegant och självklart, den absolut bedårande tron att det mesta kan lösas med lite vänlighet, men redan detta är troligen alldeles för beundrande. Låt det därför räcka med att de som inte är muminsinnade måste vara mycket sorgliga varelser.

Read Full Post »

Andra volymen av Tove Janssons samlade serier är mycket, mycket trevlig: förutom variationen över Trollvinter, med den sportgalne Hemulen utbytt mot en i princip identisk herr Brisk (iklädd likmönstrad tröja), som Snorkfröken och Mymlan trånar efter, så är det tre berättelser som utforskar vad personlig frihet innebär.

Först ut är den berättelse där Muminfamiljens bohemiska tillvaro ställs mot Filifjonkans hårt inrutade liv, med förutsägbart resultat (dessutom med en trevlig liten betraktelse över hur man skall värdera sanning kontra lycka), sedan en där mymlans mor med alla hennes ungar, inklusive Lilla My, kommer på besök och orsakar mer kaos än till och med Muminfamiljen riktigt orkar med, och till slut en berättelse där en filosof predikar den totala frihetens lov, med dåligt resultat när det tolkas som frihet även från att bry sig om andras känslor.

Som vanligt är det vältecknat, och serierna vinner snarast på att läsas så här i ett svep istället för lite i taget: Tove Jansson var konstnär och författare, men dagsstrippar var kanske inte den optimala formen för hennes berättelser. Bra är det i vilket fall.

Read Full Post »

De serier Tove Jansson producerade för Associated Press är det tydligt ingen rak återgivning, eller ens en interpolation, av hur Muminfamiljen skildrades i böckerna. I den allra första berättelsen i den första volymen av Mumin: Tove Janssons samlade serier så är Mumintrollet helt ensam: han har släktingar, men varken någon äventyrslysten Muminpappa eller resignerad Muminmamma finns i närheten. Det gör däremot Sniff och Snusmumriken, och efter ett tag även Snorkfröken.

Å andra sidan är utseendet det man är van vid från böckerna, och överlag finns det inte mycket att anmärka på här: allt är mycket vältecknat, med en del små skämt i själva rutindelningen, och en av de allra roligaste sidorna är den när Snorkfröken försöker lura ut var hon egentligen skall rita en mun med sitt läppstift, så det är tydligt att Jansson behärskade även detta medium väl.

De tidigare frånvarande Muminföräldrarna dyker upp nästan direkt i den andra berättelsen, som dock börjar riktigt ledsamt, med ett självmordsbenäget Mumintroll. Efter att ha återförenats med föräldrarna följer sedan äventyr av sedvanlig muminkaraktär.

Bäst i samlingen är dock »Familjen lever högt«, där alla fyra hamnar i en sydländsk badort, på dyrt hotell fullt med filmstjärnor. Snorkfröken bländas av glamouren, Mumintrollet blir avundsjukt, och Muminpappa får umgås med en  äkta markis. Komplikationer vidtar.

Muminserierna är som sagt inte helt kompatibla med böckerna, men trevliga berättelser är det likfullt.

Read Full Post »

När Alfabeta med anledning av jubileet återutgav muminböckerna med harmoniserande inbindning hoppade de över den allra första boken, Småtrollen och den stora översvämningen. Lite kan detta förstås: som den allra första boken sitter inte formen där riktigt än, både vad gäller historia och illustrationer. Här finns inte bara de senare böckernas teckningar, utan även vad som snarare verkar ursprungligen ha varit vattenfärger, och mumintrollen ser inte riktigt ut som de brukar: de är lite mer satta, och nosen har formen av en limpa. Sniff (eller det lilla djuret; han har ännu inte getts sitt namn) ser visserligen ut som han kommer fortsätta göra, men det är allt.

Personligheterna är inte riktigt där än heller: Mumintrollet är hårt fäst vid Muminmamma, men det är förklarligt då han är rätt liten. Hon är å andra sidan inte den orubbligt kolugna person man sedan vant sig vid, och oroar sig mer än man är van vid. Dessutom stämmer inte historien riktigt med Muminpappans memoarer (dessas trovärdighet kan förvisso ifrågasättas), ej heller med vissa senare meddelade detaljer: här är Mumintrollet och Muminmamma på vandring, sökande efter Muminpappa som skall ha byggt ett hus för vintern, och det framgår att de tidigare bott bakom kakelugnar och att det alltså inte bara var förfäderna som hade sina bostäder så lokaliserade.

På vägen träffar de förutom Sniff även Tulippa med det brinnande blå håret, en Hemul – ej heller denne ser ut som förväntat –, en marabustork och Den Stora Ormen. Liksom en herre som byggt ett eget Schlaraffenland, vari de dock inte kan stanna (mumintroll får så lätt magont). De seglar på havet med hattifnattar, och räddar sig från myrlejon. Och sedan var det ju det här med översvämningen…

Upplevelsen att läsa Småtrollen… kan nog bäst jämföras med den att läsa Bilbo: man känner igen mycket från senare böcker, men samtidigt finns det hela tiden en känsla av att det hela inte satt sig riktigt än. Det är dock ingen dålig liten bok, och även om senare muminböcker är mycket bättre så undrar man varför inte även denna får samma uppmärksamhet.

Read Full Post »

Jag läste Sent i november vid helt rätt tid enligt almanackan – mycket senare i vintermånaden kunde det inte gärna bli –, men då det gamla namnet för en gångs skull var välförtjänt och boken snarare handlar om senhöst så var det kanske ändå inte helt perfekt. Nåväl, det är i vilket fall den sista boken i muminsviten, även om man kan undra lite om den bör räknas dit, eftersom ingen medlem i familjen agerar: boken utspelar sig när de är på ön med fyren, och istället är Mumindalen och muminhuset befolkat av diverse personer som kommit lite vilse: Filifjonkan, som inte kan städa längre, Hemulen, som vill vara som Muminpappan, Onkelskruttet, gammalt och stingsligt, som glömt det mesta men inte känner sig helt nöjt för det, den lilla homsan Toft, som längtar efter Muminmamma och berättar stora sagor för sig själv om kvällarna. Och så Snusmumriken, som måst återvända för att åter finna en tappad melodi, och Mymlan, som egentligen kommit för att hälsa på lilla My: de vet i alla fall vilka de är, och även om Snusmumriken kanske störs av de andras upptåg är han också den som kan hjälpa dem.

Det är varken en särskilt glad eller sorgsen bok, utan snarare en bok om att finna ro i den man är, och kanske hitta nya sidor hos sig själv: här finns inga äventyr, och inte ens Djuret som Toft manar fram med sina berättelser är så hemskt som Mårran kan vara. Visst, Filifjonkan är orolig för alla de små odjur som kan ha kommit loss, men läsaren behöver aldrig känna sig orolig. Det som faktiskt finns, och måste övervinnas, är en god portion ovilja inför varandra: inför Hemulens beskäftighet, Onkelskruttens gnäll, Filifjonkans oro. Alla trodde att de skulle hamna på semester hos en vänlig muminfamilj, alla fann de att den frid de sökte måste börja hos dem själva.

Sent i november blev Tove Janssons sista muminbok då hon märkte att hon inte längre skrev för barn. Det ligger en hel del i det. Det betyder dock absolut inte att det inte är trevligt att en sista gång få hälsa på i Mumindalen, även om det är höst och grått istället för uppsluppen sommar eller gnistrande vinter.

Read Full Post »

Det är ingen tvekan om saken: Mumintrollet håller på att växa upp. I Pappan och havet finns mycket lite av de tidigare bekymmerslösa äventyren, och istället en rejäl dos rädsla och behov. Det hela börjar med att Muminpappan känner sig obehövd: familjen lever sitt trygga liv i Mumindalen, egentligen utan behov av en pappa som beskyddar dem (även om Mårran kan skrämma upp dem ibland). Därför far hela familjen ut till en ö i havet där Muminpappan tänker bli fyrvaktare och kan få bygga saker, fånga fisk, och fundera över havet.

Detta går dock inte med samma lust som tidigare: visst, Lilla My är nöjd med tillvaron, men Muminmamman har hemlängtan, Muminpappan misslyckas i det mesta han försöker sig på och Mumintrollet känner sig förunderligt dragen till både de vackra men ytliga sjöhästarna och den kalla Mårran. En klippö med en svårgenomtränglig snårskog är helt enkelt ingen naturlig plats för mumintroll, inte ens om där finns vackra gläntor (ockuperade av pissmyror) eller enskilda platser att betrakta havet på.

Nu är naturligtvis inte allt dystert och grått: mumintroll är svårkuvade varelser, och långsamt lyckas de inrätta tillvaron någorlunda, trots att själva ön tycks vill springa bort från sig själv. Muminpappans funderingar över havet är ett komiskt mästerverk (är det månne en parodi på Strindberg?), och Lilla My lyser som vanligt starkt, här då hon både tycks vara den som bäst förstår ön och samtidigt är mer cyniskt brutal än tidigare.

Pappan och havet är dock till slut en bok om att växa upp och hitta hem: trollen måste konfrontera sin rädsla, vinna över hemlängtan och inse att de inte får ge upp. Då, men först då, kan tillvaron på ön bli dräglig. Jag vet inte om det är en lämplig ton att sluta serien om trollen på (den återstående boken handlar inte om dem i så hög grad), men trots att den skiljer sig från sina föregångare är den stark på sitt eget sätt.

Read Full Post »

Tove Janssons Det osynliga barnet är till skillnad från övriga Muminböcker en samling noveller: om en dag när Snusmumriken tänkte komponera en vårvisa, om världens sista drake, om ett barn som behandlats så illa att det blivit osynligt. Det är inte alltid Mumintrollet, eller ens någon av hans vänner dyker upp, men det gör inte så mycket: även oroliga fililfjonkor och hemuler med längtan efter lugn och ro kan vara nog så trevliga att läsa om.

En stor del av novellerna handlar om att komma underfund med att vad man tror att man vill och vad man verkligen vill inte behöver vara samma sak: Snusmumriken tror att han mest vill bli av med det lilla djuret som stör hans komponerande, men blir senare upprörd över sin behandling av det och Filifjonkan som trodde på katastrofer ville inte att någon sådan skulle inträffa, men när den väl gjort det kände hon sig befriad på ett sätt som den förnäma Gafsan inte kunde förstå.

Förutom detta får vi följa med Muminpappa när han ger sig ut på öppet hav tillsammans med tre hattifnattar, och får därigenom lite insikt i dessa märkliga vandrare, vi får se hur muminfamiljen får den stackars osynliga Ninni att synas igen, och vi får se hur de alla en dag vaknar upp och får höra att det är jul, och hur rädda de blir när de ser hur alla flänger runt för att skaffa granar och mat för att blidka vad som tydligen är ett farligt monster – ett trevligt exempel på hur fånigt allt kan verka om man bara betraktar det utifrån.

Det osynliga barnet är väl kanske inte alltid riktigt min favorit bland muminböckerna: även om många av historierna är goda så hade de ibland mycket väl kunnat byggas ut  mer och bli än mer intressanta. Men bra är det, ändå.

Read Full Post »

Older Posts »