Jag får be om ursäkt om jag börjar bli en aning tröttsam med mitt recenserande av Klara Johanson, men den som finner att hon dyker upp här mer än lovligt ofta kan trösta sig med det av hennes produktion som publicerats i bokform utgör en tämligen liten andel av allt hennes skriftställeri, och att det nu endast torde återstå en eller två sådana böcker för mig att få i mina händer. Hur som haver, denna gång är det hennes förstlingsverk, Det speglade livet, som står i tur. Eftersom en hel del av materialet återfinns i samlingen En skapande kritiker, hade jag tämligen nyss läst en hel del av de inkluderade essäerna och hoppade därför över dem nu, varför denna recension kanske inte gör boken riktigt rättvisa.
Med det sagt, så är jag glad att detta inte var mitt första möte med Johanson. De första 75 sidorna upptas nämligen av, om jag och uttrycket ursäktas (fem och ett halvt år i Sveriges framsida sätter sina spår), Goethesism, och för den som inte är närmare bekant med denne diktares liv och verk är detta mastig läsning; man sitter liksom och skruvar på sig en aning besvärat på samma sätt som alltid när man möter någon vars entusiasm för ett ämne är sådan att de inte riktigt kan förstå att inte alla delar denna. Dessa stycken kommer måhända vara intressanta att återvända till den dag jag själv får möta produkterna av herr geheimerrådets fantasi, men nu är de helt enkelt lite för mycket.
Andra delen består av mer olikartade essäer, även om herr Goethe dyker upp igen i någon av dem. Annars får man bekanta sig med både europeiska och amerikanska romantiker, ehuru de senare normalt benämns transcendentalister. Tyvärr har långt ifrån allt av det de skrivit inte helt kunnat tåla umgänget med tiden, och även om själva variationen gör stycket mer uppiggande än det förra behandlar det å andra sidan ofta numera bortglömda storheter. Bättre artar sig då den tredje delen, som behandlar mer beständiga skribenter och personer. I båda dessa finns det dock en hel del läsvärt, till exempel en reflektion över Hamlets moder som dock skulle tjänat på att ta ut svängarna än mer från den bok som föranledde den, eller en där Bismarcks trollmakt för en stuynd manas fram ur graven. Mycket är dock som sagt återpublicerat, och även om det finns ett par fina essäer som förtjänat att tas med bland Carina Burmans urval så har detta ändå gjorts med förstånd.
Bokens sista stycke skiljer sig rätt markant från de övriga. Här bjuds man på kortprosa, liggandes mellan aforismen och essän, utan rubriker och i skilda ämnen. Klara Johanson kan inte kallas annat än generös som på så sätt slösar med uppslag som i många fall skulle tjänat alldeles utmärkt som stomme i längre stycken. Påpekandet om att väders skönhet egentligen inte är ett mått på dess estetiska kvaliteter utan dess bekvämlighet är en sanning som förtjänar att begrundas, och avslöjandet att den aforistiska definitionen av bildning som »vad som återstår när man glömt man lärt sig« som en bekväm utväg för den glömske eller fåvitske skulle stå sig som ett inlägg i debatten av idag. Detta styckes originalitet är nog för att uppväga ganska mycket av kritiklöst svärmeri kring Goethe, och är nästan på egen hand tillräckligt för att försvara bokens upptagande av värdefulla hyllcentimetrar.
