Tämligen ofta inser man inte hur roligt något varit förrän det är över; nu är det först i recenserande stund som jag egentligen inser hur bra min nyss lästa bok var. Efter rekommendation av både Frans G. Bengtsson och Göran Hägg, där den senare tidigare lett mig till ett par riktigt goda läsupplevelser (en av dem tidigare anmäld här), och den förre själv bjudit på ypperliga sådana men vars egna rekommendationer hittills inte egentligen gett återverkningar i bokhylla och plånbok, så har jag nämligen inköpt och läst En skapande kritiker, ett urval av Klara Johansons litterära kvarlåtenskap (för tydlighets skull bör påpekas att det alltså är författaren, inte verket, som rekommenderats av tidigare nämda herrar). Och även om jag vid läsandet fann detta på det hela taget angenämt, så var jag inte helt benägen att stämma in i hyllningskören: av deras formuleringar att döma bör detta vara en röst att omedelbart kapitulera inför, men jag anser en stunds parlamenterande här vara av nöden först.
Jag kan visserligen inte annat än hålla med om att en del av det som återfinns i samlingen är rent briljant, såsom de feministiska texterna, vilka lyckas vara roliga och framföra kraven som om de vore en självklarhet, eller texten över det tokiga i att skapa konstgjorda språk, eller texten om Gösta Berling. Samtidigt har jag ganska betydande invändningar mot en del saker. För det första, och här skiljer sig Johansons essäkonst på en betydande punkt mot Bengtssons, så är texterna ibland svårgenomträngliga då de ofta förutsätter att man känner till det som avhandlas. Detta har avhjälpts av ett system anmärkningar, men jag kan inte annat än att finna den Bengtssonska konsten att avhandla något på ett avancerat sätt samtidigt som man informerar den okunnige om det som överlägsen (dessutom bör jag, av respekt för Bengtsson, påpeka en stilistisk skillnad dem emellan som han fann anmärkningsvärd: Johanson använder sig icke av pluralformer). För det andra så verkar urvalet inte alltid vara det bästa. Mycket är som sagt bländande, men man undrar vad tusan en parodi över en recension skriven av Ellen Key skall i samlingen att göra? För de som mig är ute efter litteraturen i sig så är den ganska meningslös eftersom det endast är ytterst få parodiörer förunnat att överleva efter det att ämnet för gycklet tynat bort och dött (Bellman är en av dessa, och levnadstecknaren för »den ädeltosige spanske riddaren«, för att låna en ganska typisk formulering av Johanson, en annan), och den kan strängt taget endast vara speciellt rolig för de som är bekanta med Ellen Key eller är intresserade av litteraturens kontext; en fråga som Johanson själv inte behandlar men där jag anar möjligheten till att hon skulle instämma i min åsikt.
Johanson var nämligen inget annat än en fullt utvecklad bokmal, och texterna således oftast om litteratur i någon form – vilket enligt hennes sätt att se det egentligen bara uteslöt samtiden: i ett av hennes mer kända citat, som både inleder, avslutar och har gett namn åt samligen, säger hon nämligen att
Ty till sist blir allt litteratur. Den är minnet, förklaringen, domen och den enda konserverande makt som frälsar livets myllrande skapelser. Vad den inte tar hand om är förspillt, så dött som hade det aldrig varit. Om livet är en obalanserad och slarvig diktare, så är dikten en skapande kritiker.
Samtiden var nu inte helt frånvarande – delar av denna ändå slank med i form av kvinnosaksfrågan – men det är tydligt att hon är en fullfjädrad estetiker; annars hade hon knappast kunnat bedöma en person som Jean d’Arc huvudsakligen utifrån rent litterära kvaliteter. Om jag nu skall avsluta denna parlamentering, så måste jag konstatera att den egentligen inte har nyttat mycket till: vid tillfälle tänker jag försöka få tag i mer litteratur signerad K.J. En sådan skribent förtjänar att frälsas från förgängelsen.
Read Full Post »
