Jag var inte riktigt beredd på att titelfiguren i Molières Don Juan skulle vara en så entydigt negativ figur: han ständiga kvinnoaffärer är mer hjärtlösa än spännande, och snarare än charmerande kvinnokarl framställs han som en gudlös libertin. Förvisso har han några inte helt frånstötande drag, som kroppsligt mod och den typ av charm som kan vara lustig fram tills dess att den inte längre drabbar fordringsägare och inbilska.
Handling och intrig är tämligen rudimentära: Moliére är snarare ute efter gapflabb än något annat, och greppar efter lite varjehanda: Don Juan får hantera två kvinnor han söker förföra samtidigt, kollra bort en fordringsägare, sparka lite på doktorers onytta, och till slut uppträda som hycklare på ett sätt som idag för tankarna till brun-utan-sol.
Till slut får dock hans kuschade tjänare Sganarello rätt, och Don Juans liv tar en ände med förskräckelse: pjäsen är tämligen explicit i att han direkt hamnar i rök och svavel, efter att ha getts klara chanser att bättra sig. Subtilt är det inte, och en något märklig avslutning på en huvudsakligen farsartad framfart, men å andra sidan verkar det inte oförtjänt heller.
