Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Molière’

Sista pjäsen i min Molière-samling är kanske den bäst typiska: kort, snärtig, inga onödiga invandrande kungatjänare, begriplig. Den inbillade sjuke är nog den som kommer närmast klassisk fars, inklusive en personer som gömmer sig för att tjuvlyssna. Förvisso har den såväl inledning som intermezzon med musikinslag, men den känns ändå helgjuten.

Huvudperson är Argon, som tror att döden är nära om han inte får ständiga lavemang (toaletthumorn är aldrig långt bort). För att säkra detta vill han gifta bort sin dotter med ett nöt till nyutexaminerad läkare, innan den smarta tjänarinnan lurar bort honom. I bihistorien försöker hans nya hustru lura till sig alla hans pengar, för att riktigt understryka hur lättlurad han är.

Strukturellt inte speciellt avancerat, men rappt och rakt och njutbart: det enda att beklaga är väl att den inte går att modernisera hur som helst eftersom dagens läkare faktiskt är något mer trovärdiga än 1600-talets, men å andra sidan finns fortfarande andra som kommer med hälsoråd och vet att ta betalt för dem.

Read Full Post »

I förordet förklaras att Molière först skrev Tartuffe som en pjäs i tre akter: det lismande slutet där han fullkomligt krälar i stoftet inför den goda monark som får klara upp de problem Orgon satt sig i genom att lyssna alltför mycket på titelpersonens fromlande är alltså påhängt. Och som det märks: det går trots allt inte bara att trolla fram en monark ur maskinen hursomhelst, det måste finnas någon förklaring till varför en suverän skulle vara god nog att annullera det gåvobrev Orgon undertecknat, och därför slängs dessutom in en liten ask med komprometterande brev som kan golas om, varpå den allgenomskådande kungen kan känna igen skurken Tartuffe och till slut ge honom vad han förtjänar.

Även om detta kan synas mer välförtjänt än att han som tidigare troligen bara skulle kastas ut på gatan igen, så gör det pjäsen sämre när nya intriger hastigt skall introduceras och avslutas, enbart i förhoppningen om kungligt skydd mot humorlösa kyrkomän som ogillat att komedins gissel skulle komma ens i närheten av den äkta fromheten (så innehåller även den nyskrivna akten en del förbehåll, vilket inte heller gör sig i en komedi).

Det andra tillägget är en tämligen väl utförd liten förväxlingshistoria som inte har större påverkan på handlingen, men ger i alla fall lite djup åt det Orgonska hushållet, vilket tyvärr snarast gör att sista akten ter sig än mer klumpig.

Read Full Post »

Enstörigt

I min utgåva följs Molières Misantropen av ett brev som skrivits för att berömma pjäsen, och det är nästan den roligare läsningen: låt gå för att Misantropen är en någorlunda välkonstruerad komedi, men sättet som Jean Donneau de Visé öser ut överord för att Molière i tredje akten låter två författare komma överens om något och detta sedan i femte akten visar sig få – vilken otrolig idé – konsekvenser gör att man riktigt ser elizabethanska pjäsförfattare sitta och nicka som man gör när små barn plötsligt klarar av fem simtag.

Som sagt finns det dock sådant som faktiskt förtjänar beröm, som att titelrollen Alceste egentligen inte är så fel ute i sin kritik mot hovlivets förljugenhet, och den halva av handlingen som drivs av hans ovilja att kalla Orontes sonett för annat än usel framstår som fullt berättigad, för den kan knappast kallas för annat än obegripligt trams. Detta skulle kunna bero på översättningen, men Ulf Peter Hallberg har i övrigt någorlunda styr på alexandrinerna (det eviga rimmandet är lätt irriterande, men versen är inte i övrigt fri).

Hur som haver: den andra halvan av handlingen går ut på att Alceste är förälskad i Clitandre, en ung änka som inte alls har hans stränga krav på besk ärlighet utan snarare flörtar och umgås med vem det må vara för att sedan elakt baktala dem. Alceste ser hennes svaga karaktär, men hoppas på att kunna övertala henne till bättring. Inget slutar dock särskilt väl för honom, och komedins krav på avslutande kärlekslycka får istället fyllas av ett par bifigurer.

Read Full Post »

Jag var inte riktigt beredd på att titelfiguren i Molières Don Juan skulle vara en så entydigt negativ figur: han ständiga kvinnoaffärer är mer hjärtlösa än spännande, och snarare än charmerande kvinnokarl framställs han som en gudlös libertin. Förvisso har han några inte helt frånstötande drag, som kroppsligt mod och den typ av charm som kan vara lustig fram tills dess att den inte längre drabbar fordringsägare och inbilska.

Handling och intrig är tämligen rudimentära: Moliére är snarare ute efter gapflabb än något annat, och greppar efter lite varjehanda: Don Juan får hantera två kvinnor han söker förföra samtidigt, kollra bort en fordringsägare, sparka lite på doktorers onytta, och till slut uppträda som hycklare på ett sätt som idag för tankarna till brun-utan-sol.

Till slut får dock hans kuschade tjänare Sganarello rätt, och Don Juans liv tar en ände med förskräckelse: pjäsen är tämligen explicit i att han direkt hamnar i rök och svavel, efter att ha getts klara chanser att bättra sig. Subtilt är det inte, och en något märklig avslutning på en huvudsakligen farsartad framfart, men å andra sidan verkar det inte oförtjänt heller.

Read Full Post »

Jag känner mig lurad. Molières Hustruskolan har ett upplägg som sutte man och såg en idiot tro sig styra förloppet när egentligen alla andra skrattar åt honom, vilket är ett bra upplägg, och dessutom antytt av den inledande essän. Till slut får den dryge Arnolphe också den besvikelse han förtjänar, men det beror egentligen bara på ett rent dickenskt sammanträffande, att precis rätt person vandrar in i handlingen i sista akten.

Arnolphe är annars en man med en plan: han vill inte bli bedragen, så han har uppfostrat den unga Agnes till att bli nästan helt okunnig om världen så att hon skall bli för dum för att vara otrogen. Sådan inbilskhet måste naturligtvis bestraffas, och Agnes får en dag se på den unge Horace, son till en av Arnolphes vänner från landsorten, de förälskar sig i varandra, och pjäsen handlar sedan om hur Horace försöker ta sig förbi Arnolphes två småkorkade väktare, samtidigt som Arnolphe och Horace då och då har ett förtroligt samtal, eftersom Horace inte förstått att Arnolphe och den sure gamle herre som spärrat in Agnes är en och densamme.

Tyvärr visar det sig inte att Horace och Agnes haft någon supersmart plan för att få Arnolphe att ge upp, utan allt är mest tur och dumhet. Inte heller är jag glad åt översättningen, för jag gissar att Molière inte skrev obunden men grötrimmad vers.

Read Full Post »

Jag har införskaffat en samlingsvolym med några av Molières mer kända komedier: inte fullt alla de som brukar finns i litteraturhistoriska översikter, men de flesta. Den inleds av ett trevligt allmänt förord av Sven Åke Heed som på dryga trettio sidor introducerar författaren och hans liv, och kastar sig sedan rakt in i De löjliga preciöserna utan så mycket som en rollista (sådana finns dock för senare verk).

Det är inte alltid lätt läsning: scenanvisningar saknas, så ibland tycks handlingen väl dunkel. Premissen är dock att de unga fröknarna Cathos och Magdelon börjat läsa romaner och nu vill visa sig som intellektuella damer, bli uppvaktade som i kärleksromaner och diskutera konst i salonger. De förkastar därför ett par solida friare, som i sin tur på något sätt skickar sina minst lika tjänare Mascarille och La Grange på dem (om de i grunden är lika fjantiga, eller de bara spelar är något oklart) och så blir det ett långt pjoller med dålig konst och tom jargong. Mycket lustigt, mycket svåröversatt, med allusioner som knappast går att göra begripliga på en scen.

Lars Forssell har uppenbart översatt just för scenen, och en publik som knappast finns kvar: att damerna istället för franska herdinnenamn nu vill kallas Kunigunda och Pomperipossa må kanske vara hänt, likaså en del anakronistiska uttryck, men den postmodernistiska kultursidesjargong som de ibland framvisar är väl snarast mer daterad än hänvisningarna till Mademoiselle de Scudéry. Det är fortfarande ganska roligt, men jag tror inte det skulle vara fullt spelbart idag.

Read Full Post »