Sista pjäsen i min Molière-samling är kanske den bäst typiska: kort, snärtig, inga onödiga invandrande kungatjänare, begriplig. Den inbillade sjuke är nog den som kommer närmast klassisk fars, inklusive en personer som gömmer sig för att tjuvlyssna. Förvisso har den såväl inledning som intermezzon med musikinslag, men den känns ändå helgjuten.
Huvudperson är Argon, som tror att döden är nära om han inte får ständiga lavemang (toaletthumorn är aldrig långt bort). För att säkra detta vill han gifta bort sin dotter med ett nöt till nyutexaminerad läkare, innan den smarta tjänarinnan lurar bort honom. I bihistorien försöker hans nya hustru lura till sig alla hans pengar, för att riktigt understryka hur lättlurad han är.
Strukturellt inte speciellt avancerat, men rappt och rakt och njutbart: det enda att beklaga är väl att den inte går att modernisera hur som helst eftersom dagens läkare faktiskt är något mer trovärdiga än 1600-talets, men å andra sidan finns fortfarande andra som kommer med hälsoråd och vet att ta betalt för dem.
