När jag påbörjade läsningen av Down under var det enda av Bill Bryson jag tidigare läst den underhållande men inte speciellt vederhäftiga En kort historik över nästan allting, och det stod snabbt klart att han är betydligt bättre som reseskildrare: genren passar bättre för hans förtjusning i anekdoter och har inte riktigt samma krav på korrekthet vad gäller detaljer (även om jag inte har någon anledning att misstro honom här, annat än vad det gäller just några anekdoter utan större vikt).
Detta är således en underhållande skildring av hans färder över denna bortglömda kontinent – en av de teser Bryson återkommer till är hur lite omvärlden tycks bry sig om tilldragelserna på denna kontinent. Andra teser han driver: Australien är livsfarligt (ingen direkt nyhet), de flesta australiensare är bra människor (undantag: hotellpersonal i Darwin), och Australien skulle vara sprängfullt med intressanta platser att besöka om det inte fanns så mycket utrymme att sprida ut dem på.
Detta sista kan kanske kräva en längre utläggning: i Australien tycks man ständigt snava över märkliga upptäckter – udda geologiska formationer stora som engelska grevskap har upptäckts så sent som på 80-talet, det finns levande fossil som får kvastfeningen att framstå som en unge som förvirrat sig bort från sin mamma i mataffären, det finns städer där man kan hitta affärer som säljer husdjur och pornografi, och djurarter tycks ständigt upptäckas och tappas bort, bara för att dyka upp någon helt annanstans. Det är helt enkelt en plats där saker ständigt hittas och försvinner.
På det hela taget trivs han med det mesta: att åka tåg tvärs över kontinenten, att gå på upptäcktsfärd i Sydney, Melbourne eller Adelaide, att återberätta hur folk dött i ohyggliga plågor, att i flera timmar köra bil genom öken för att komma fram till någon liten håla och där kunna dricka kyld öl. Det enda – förutom den redan nämnda standarden på servicepersonal i Darwin – han inte tycks riktigt kunna förlika sig med är aboriginernas tillvaro: han kan inte direkt peka på att de i nuläget (till skillnad från tidigare) skulle förföljas från staten, men han påminner om hur de ända tycks leva i något slags eget samhälle, som ett u-land mitt i ett av världens mest välmående länder, med en medellivslängd som är tjugo år kortare än den för senare invandrare. Det är ingen speciellt ingående analys han ger, men med tanke på den lätta ton som annars genomsyrar boken skall han ändå ha beröm för att han överhuvudtaget tar upp ämnet och hanterar det på ett så välavvägt sätt.
Down under är inte en guidebok; Bryson försöker inte låtsas som att han sett allt och kan presentera de urpillade russinen, men han berättar så entusiastiskt och så roande att man ändå känner att man skulle vilja besöka ställen som Daly Waters, halvvägs mellan Darwin och Alice Springs, eller gå runt en halvdag i Sydney utan mål. För den som snarare är ute efter inspiration än att lägga upp en resplan, eller bara vill informera sig en smula om detta avlägsna land, så är det en alldeles utmärkt rekommendabel bok.
Read Full Post »
