Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Bill Bryson’

Man skall inte lita på Bill Bryson. Made in America säger sig handla om amerikansk engelska. Det är en lögn: det är snarare en amerikansk kulturhistoria, med fokus på språket. Bryson skriver lika glatt om smeknamn på delstater och stadsplanering som amerikanismer. Men även om man tar hänsyn till detta, och att han gärna påpekar när populära myter är fel, så kan man inte ta honom på orden. Första kapitlet handlar bland annat om grönlänningarnas resor västerut, och på tre försök att värdera bevis för detta (L’Anse aux Meadows, Kensingtonstenen och VInlandskartan) så lyckas han får tre fel.

Visst, vem som helst kan göra fel, och det är ändå relativt perifert för hans egentliga ämne, men ändå: jag var väldigt nära att ge upp boken där och då. Vilket hade varit synd: Bryson kan ju skriva, och även om han är förtjust i superlativ och har svårt att hålla sig till ämnet så är det han säger oftast roande och rimligt (vilket kanske är problemet). Obskyra uttryck förklaras ofta, så man måste inte ha ett helt perfekt grepp om engelska språket, även om det underlättar. Och eftersom språkfrågorna ofta egentligen bara rundas av efter att han fått skriva av sig om sport, eller puritanerna, eller vilda västern, Hollywood, shopping, grundlagsfäderna eller vad det nu är, så kan boken ge en hel del till även någon som vars engelska fortfarande behöver putsas.

Read Full Post »

Försöker man betrakta dem objektivt är det svårt att riktigt förstå vad man skall ha Bill Brysons reseskildringar till: han tar sig till en ort, hittar ett hotell som oftast är endera varmt och inbjudande eller hrribelt nedgånget, smutsigt och ogästvänligt, tar en runda på stan och dricker öl och äter något, och nästa morgon traskar han runt i environgerna  och klagar på att folk hade mage att bygga hus på sextiotalet. Undantaget specifika sevärdheter (slott, museum, parker, områden) så får man inte alltid någon hjälp om man själv skulle vilja åka till orten ifråga: hotell, barer och restauranger förblir ofta namnlösa. Så även i Notes from a small island, där han åker runt på Storbritannien i en slags avskedsrunda innan han skall flytta tillbaka till USA, och återbesöker platser han en gång gillat eller beser sådant han alltid velat se.

Så, även om det formellt är resereportage, så tycks vi lika ofta hamna i något mer personligt, anekdotiskt: när Bryson är i London åker han till de kvarter han en gång jobbade i och berättar om hur det var då, innan han upptäcker att kvarteren i fråga är rätt trevliga att vandra runt i (då gick det inte på grund av enorma, permanenta protester). När han är i Windsor berättar han lika mycket om det hospital han en gång jobbade på som om slottet. I Wigan kritiserar han Orwells syn på de fattiga. Och så vidare. Det är (oftast) underhållande , men sällan helt självklart vad poängen är – jag hade exempelvis klarat mig utan berättelsen om hur han drack mer än han tål i Liverpool.

Tills man börjar se: det Bryson vill göra är inte att avbilda geografin, utan människorna. Det är en slags kärleksbevis till det brittiska folket, med sin stillsamma vänlighet, sin excentricitet, sin humor, sin kultur, sin förmåga att överraska även den mest naturaliserade amerikan. Han älskar de gamla katedralerna, BBC, tehusen, pubarna, de undermåliga vandrarhemmen (nåja), naturen, övergivna badorter, landskapet och museerna. Han är i färd med att ta farväl, och som det är av en lätt svalnad men fortfarande varm kärlek, så kan han visserligen se vissa skavanker men låter dem för det mesta vara. Det är en trevlig bok att läsa, men den är mer till nytta av den som vill förstå vad man kan vänta sig av folks beteende än vad man skall se om man åker på semester (eller i alla fall vad man kunde förvänta sig; boken är nu tjugo år gammal). Så om man nu prompt måste använda den till något är det väl snarast detta: att påminnas om varför man eventuellt vill åka till Storbritannien, eller möjligen varför man absolut inte vill det.

Read Full Post »

Eftersom planen är att snart åka till vännen Magnus och hälsa på honom i landet upp-och-ner, har jag läst om Bill Brysons Down under. Jag ser ingen anledning att upprepa vad jag redan skrivit, utan skall bara säga ett par saker om hur hjälpsam den varit:

Inte speciellt.

Planen hittills ser ut ungefär som:

  1. Vi åker till Adelaide
  2. Spännande saker händer
  3. Vi åker hem från Brisbane

Som ni ser behöver punkt 2 lite mer arbete. Tanken var att låta Bryson hjälpa till med det. Nå, biltur längs kusten verkar värt det. rundvandringar lika så. Men såvida vi inte lägger in ett par dagar i Victoria, så är det mesta av det han pratar om i de relevanta delarna hur han kör bil mellan olika platser och lite historia. Allmänbildande, men inte stor hjälp här.

Nåja, roande var han fortfarande.

Read Full Post »

Det land Bill Bryson skriver om i The lost continent (vad är det som gör att världen så lätt glömmer att Nordamerika bara till två femtedelar består av USA?) är nu i dubbel mening borta: dels är hans barndoms land än mer oåterkalleligen förlorat, dels är det USA han faktiskt reste genom för snart 25 år sedan ungefär lika avlägset idag som hans uppväxt var då.

Eller? Nu har jag inte varit i USA, men jag tvivlar på att de ändlösa raderna med snabbmatsställen och köpcenter som han tycks upptäcka i färd med att belägra alla tätorter krympt, eller att amerikanerna blivit bättre på att låta samhällen åldras med värdighet – så kanske han skulle känna igen delar av landet om han åkte igen: de delar han avskydde mest.

Annars är det vad jag nu lärt mig förvänta mig: Bill Bryson åker bil en lång sträcka, stannar i en håla, checkar in på ett motell (vanligen ett man själv inte vill hamna på), går ut och käkar lite mat. Nästa dag åker han till en »sevärdhet« av något slag, vanligen platsen där någon föddes, eller ett dyrt museum, eller en halvgammal kåk (USA är ett av få västländer som kan få svenska gamla byggnader att framstå som uråldriga). Under tiden kommer han med lustiga kommentarer om det ena eller andra, som hur amerikanska etersändningar dödar hjärnceller, eller hur det gick till när han åkte på familjesemester som barn.

Han saknar den tiden. Han saknar ett USA där man faktiskt gick till butiker mitt i staden, ett USA vars ungdom inte var från Senare och därför var bättre och smartare, ett USA innan man körde bil från stormarknaden till hamburgerstället (han saknar dock defintivt inte ett USA där svarta per definition var andra klassens medborgare). Han gör vad han kan för att hitta sodaautomater och tidningsbud på cykel och välskötta trädgårdar och Diana Durbin. Ibland hittar han små fragment, men för det mesta står han där med besvikelsen. Eller så äter han sig bara tjockmätt på amerikansk mat, går på trevligt museum eller ser vacker utsikt, och glömmer det en stund.

Read Full Post »

Två saker står klara efter att ha läst Bill Brysons Mother tongue: att han verkligen uppskattar engelskan, och att han alltsom oftast är ute och cyklar. Han skriver ofta saker i stil med att engelskan är det enda språket som klarar en viss sak (som att skriva ihop två ord på två sätt och få två olika betydelser, som »boathouse« och »houseboat«). Han anför den gamla myten om eskimåernas många (här är de femtio) ord för snö. Han påstår till och med att engelskan är »relativt lätt att stava och uttala« (vilket han i och för sig senare tar tillbaka när han själv behandlar dessa ämnen).

Men så finns ju entusiasmen också: inför skillnader mellan brittisk och amerikansk engelska, engelsmännens förtjusning i ordlekar, alla dessa synonymer, de lager på lager med lån som finns från alla möjliga håll (undantaget tyska), engelska namn (han anför inte, men borde, Rupert Iain Kay Moncreiffe of that Ilk), eller vad som nu fångat hans öga. Boken är nu närmare tjugo år gammal, och talar om Sovjetunionen i presens, men är ändå läsbar.

Det är som sagt inte en vetenskapligt användbar bok. Jag skulle till och med vilja avråda att ta något för sant som inte kan bekräftas på andra håll (mer exempel: han jämför vid ett tillfälle engelska namn på länder med de inhemska, men har då lyckats få tag på de högformella). Men den är roande, så man kan väl acceptera att han tycks tro att -s har blivit en vanlig pluraländelse i svenskan.

Read Full Post »

När jag påbörjade läsningen av Down under var det enda av Bill Bryson jag tidigare läst den underhållande men inte speciellt vederhäftiga En kort historik över nästan allting, och det stod snabbt klart att han är betydligt bättre som reseskildrare: genren passar bättre för hans  förtjusning i anekdoter och har inte riktigt samma krav på korrekthet vad gäller detaljer (även om jag inte har någon anledning att misstro honom här, annat än vad det gäller just några anekdoter utan större vikt).

Detta är således en underhållande skildring av hans färder över denna bortglömda kontinent – en av de teser Bryson återkommer till är hur lite omvärlden tycks bry sig om tilldragelserna på denna kontinent. Andra teser han driver: Australien är livsfarligt (ingen direkt nyhet), de flesta australiensare är bra människor (undantag: hotellpersonal i Darwin), och Australien skulle vara sprängfullt med intressanta platser att besöka om det inte fanns så mycket utrymme att sprida ut dem på.

Detta sista kan kanske kräva en längre utläggning: i Australien tycks man ständigt snava över märkliga upptäckter – udda geologiska formationer stora som engelska grevskap har upptäckts så sent som på 80-talet, det finns levande fossil som får kvastfeningen att framstå som en unge som förvirrat sig bort från sin mamma i mataffären, det finns städer där man kan hitta affärer som säljer husdjur och pornografi, och djurarter tycks ständigt upptäckas och tappas bort, bara för att dyka upp någon helt annanstans. Det är helt enkelt en plats där saker ständigt hittas och försvinner.

På det hela taget trivs han med det mesta: att åka tåg tvärs över kontinenten, att gå på upptäcktsfärd i Sydney, Melbourne eller Adelaide, att återberätta hur folk dött i ohyggliga plågor, att i flera timmar köra bil genom öken för att komma fram till någon liten håla och där kunna dricka kyld öl. Det enda – förutom den redan nämnda standarden på servicepersonal i Darwin – han inte tycks riktigt kunna förlika sig med är aboriginernas tillvaro: han kan inte direkt peka på att de i nuläget (till skillnad från tidigare) skulle förföljas från staten, men han påminner om hur de ända tycks leva i något slags eget samhälle, som ett u-land mitt i ett av världens mest välmående länder, med en medellivslängd som är tjugo år kortare än den för senare invandrare. Det är ingen speciellt ingående analys han ger, men med tanke på den lätta ton som annars genomsyrar boken skall han ändå ha beröm för att han överhuvudtaget tar upp ämnet och hanterar det på ett så välavvägt sätt.

Down under är inte en guidebok; Bryson försöker inte låtsas som att han sett allt och kan presentera de urpillade russinen, men han berättar så entusiastiskt och så roande att man ändå känner att man skulle vilja besöka ställen som Daly Waters, halvvägs mellan Darwin och Alice Springs, eller gå runt en halvdag i Sydney utan mål. För den som snarare är ute efter inspiration än att lägga upp en resplan, eller bara vill informera sig en smula om detta avlägsna land, så är det en alldeles utmärkt rekommendabel bok.

Read Full Post »

Att skriva populärvetenskap är inte lätt: ofta blir det vetenskap, men inte populärt, eller så blir det populärt, men inte vetenskap. Ett av de senaste årens mest hyllade försök i genren är Bill Brysons En kortfattad historik över nästan allting. Tyvärr hamnar den – eller i alla fall de delar av den där jag har kunskaper nog för en yrkesmässig bedömning– väldigt ofta i den andra fällan: nästan varenda gång som det handlar om fysik går det att upptäcka små men väsentliga misstag, som var och en med en halv examen i fysik borde kunnat rätta: okunskap om vad negativa potenser av tio innebär, småskojiga felstavningar som »Large Hydron Collider« (inte helt fel: LHC skall ju faktiskt smälla ihop en viss typ av vätekärnor) och sammanblandning av Paulis uteslutningsprincip med kvantsammanflätning. Sånt gör ju inte direkt att man känner stort förtroende när det kommer till andra områden, som till exempel geologi, paleontologi eller evolutionsbiologi, vetenskapsdiscipliner som också får mycket utrymme.

Annars är den populära biten välhanterad, med kanske bara ett något för stort intresse för de kufiska personer och udda anekdoter som vetenskapens annaler är fyllda med, och det är inte utan att man instämmer när Bryson karaktäriserar strängteori och annat liknande som »det slags tankar som skulle få dig att flytta på dig om de framfördes av en främling på en parkbänk«. Tyvärr lider den som så många andra försök i genren något av eviga liknelser i stil med »lika många som antalet pingisbollar som ryms i Albert Hall«; egentligen helt poänglösa då veterligen ingen verkligen fyllt Albert Hall med pingisbollar och nästa jämförelse blir »antalet tennisbollar i Globen«. Alla jämförelser av sådan art blir till slut poänglösa då hjärnan för länge sedan gått över till troll-räkning: »ett, två, många«. Bryson tycks också lite förtjust i att citera utan att man egentligen ser vad det skall vara bra för: möjligen är han medveten om att han kan ha gjort misstag och försöker undvika fler.

I slutändan bör man dock bedöma populärvetenskap utifrån dess syfte: att bibringa en någorlunda kunnig allmänhet resultat från vetenskapens område. Även om Brysons försök är underhållande, så är innehållet ofta så skakigt att det måste ses som åtminstone ett halvt misslyckande.

Read Full Post »