Edward Gibbons Decline and Fall of the Roman Empire är ett av de där klassikerna som inte bara markerar inledningen, utan även på vissa sätt höjdpunkten, av en genre. Förvisso har det troligen skrivits böcker om det romerska riket som har kommit sanningen närmare, men ingen kan sägas ha nått samma grad av spridning; ja, av alla historieböcker finns det troligen endast två som kan mäta sig i spridning med detta verk, och de skrevs båda ungefär 2200 år före detta: Herodotus’ Historia och Thukydides’ Historia om de peloponessiska krigen. Där dessa markerade den tidiga historieskrivningens födelse markerade Gibbons verk den modernas; genom att strunta i de historier som presenterats av den katolska kyrkan och i stället gå till de samtidiga förebådade han modern källkritik. Detta, tillsammans med att han tydligt uppskattade den tidiga romerska religionens tolerans, ledde till att han fick ägna mycket tid och mödor åt att försvara sig från mer traditionella skriftställares attacker.
Den version som härmed anmäles är enbart en förkortad version; i sin helhet torde det inte gå att sätta in verket i en volym utan att hanterbarheten av denna blir lidande. Tyvärr så framgår det inte speciellt tydligt var man varit framme och saxat, möjligen för att man gjort så lite var som helst. I vilket fall ingår endast första halvan, den om Västrom, och ett kort avslutande kapitel om hur Östrom under Justinianus för en tid lyckades återställa väldet även över stora delar av de västliga provinserna och åter göra Medelhavet till Mare nostrum. Det finns dock annat att anföra mot redigeringen; de årtal som sats ut för den moderna läsaren tycks notoriskt bemängda med uppenbara felaktigheter och bidrar således ofta mer till förvirring än klargörande. Man kan även tycka att en modern upplaga borde förses med ett minimum av notapparat, så att man inte måste gissa vem Gibbon menar när han hänvisar till »den satiriske historiker« (Prokopius) som beskrivit kejsarinnan Theodoras föga hedrande levnad tiden innan hon upplyftes till Justinianus hustru och jämlike.
I vilket fall är Gibbon på i alla fall en punkt markant avvikande från mycket av den moderna historieskrivningen, i det att han genomgående låter egna åsikter om huruvida de olika händelserna var moraliskt riktiga eller ej. Han sympatiserar starkt med republiken; enligt honom började kejsardömet att falla i nästan samma sekund som det instiftades: även om det romerska riket skulle fortsätta att vara segerrikt och expanderande i ytterligare 200 år och fallet på allvar inte inleddes förrän ytterligare 200 år senare, så anser han att den moralen som han ansåg vara en av de viktigare stöttepelare som höll riket uppe började undermineras då all makt samlades i kejsarens hand. På det hela taget antar han i detta avseende en förvånansvärt modern hållning, då han är mer förvånad över att riket överlevde så länge än att det till slut föll.
Nåväl, för att ge ett slutgiltig omdöme: om du är intresserad av romersk historia, vill läsa en av världslitteraturens klassiker, och sätter stilistik framför förment neutralitet så är detta ett verk att rekommendera.
