Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Romerska riket’

Sicilien, 264 f.Kr. Snart skall en konflikt inledas som skall vara i 23, eller 63, eller 156 år, lite beroende på synsätt. Utgången skall i vilket fall komma att forma världshistorien. Än är det dock ingen som misstänker något; de två parterna i konflikten är ännu allierade, inga direkta spänningar är synliga. Ändå kommer de snart vara ute efter varandras strupar; den ena skall vara närmare att gå under än den skall komma under det nästa halva årtusendet, den andra skall verkligen gå under. Allt kommer utlösas av en liten grupp förvildade legosoldater, som intagit Messana, en liten men strategiskt viktig stad, och sökt stöd hos de båda parterna, västra medelhavets dominerande statsbildningar: Rom och Kartago.

Krigen mellan de båda, som vid denna period på olika sätt dominerade olika delar av området – Rom hade inlemmat större delen av Italienska halvön i sitt nätvärk av bundsförbandsstater, Karthago var den ledande sjömakten med intressen runt hela Medelhavet – skildras i Adrian Goldsworthys Puniska krigen.  Det är en ytterst solid bok: historieskrivningen verkar sund, beredd att förkasta orimliga uppgifter men utan att hänfalla till tvivel på källor för tvivlets egen skull och ärlig när den förklarar att uppgifter är förvirrade. Sådant är särskilt viktigt här, där det i hög grad är segrarens version som överlevt, och där det dessutom finns skäl att misstänka även andra typer av vinklingar än de uppenbara. Stilen är god, översättaren verkar ha gjort en gedigen insats, upplägget var lätt att följa även med mycket lite lästid per dag.

För den som kanske inte är mer bekant med de puniska krigen än att de bara har vaga föreställningar om Hannibal, elefanter och alppass kan snabbt sägas att det första kriget var en utdragen historia som handlade om herraväldet över Sicilien och havet, där Rom till slut drog det längsta strået efter att snabbt lärt sig hur man slåss till sjöss. I det andra gick onekligen Hannibal över alperna med elefanter, som han dock endast fick större nytta av i ett enda slag innan de gick åt av sjukdom. Efter att ha överlistat romarna ett antal gånger – mest bekant vid Cannae – fick han över några tidigare romerska bundsförvanter på sin sida, varefter kriget omvandlades från att handla om romarnas försök att sätta upp en armé som kunde stoppa Hannibals till ett utnötningskrig, där ett flertal härar sattes upp för att kunna hota många olika städer. Även om romarna aldrig vågade ta sig an Hannibal själva kunde de dock slå varenda annan fientlig armé, vilket tillsammans med kartagisk oförmåga att inskeppa förstärkningar gjorde att kriget gick allt bättre för dem. Till slut trädde Scipio Africanus fram på den spanska krigsskådeplatsen, och efter ett antal segrar där, knappast mindre briljanta än Hannibals, fick han tillstånd att attackera det kartagiska kärnlandet. Hannibal hastade hem, och vid Zama möttes de båda härarna, varvid Hannibal tillfogades sitt enda nederlag i ett fältslag under kriget, och Kartago fick underkasta sig stränga fredsvillkor enligt gammal romersk sed. Det sista kriget företogs av romarna mot ett försvagat Kartago, och är mer intressant som en studie i romersk skurkaktighet än som krig; romarna tvingade fram eftergift efter eftergift, men trots att de fått alla vapen och alla rustningar utelämnade innan den kartagiska bägaren rann över när de mottog krav på att deras stad skulle flyttas tog det till slut tre år att betvinga staden.

Den intressantaste nya kunskapen jag fick var nog att de män som överlevde Cannae fick forma två legioner och stationerades sedan på Sicilien, och fick inte lämna krigstjänst förrän kriget var slut; de ingick sedan i Scipios invasionsarmé och fick därför vara med och se till att slutet på kriget faktiskt kom; dock inte slutet på deras tjänstgöring. Deras historia verkar ha stoff nog för en bättre roman.

Som sagt är det dock ett utmärkt stycke populärhistoria, som med elegans och källkritik skildrar tre krig som kom att forma det romerska imperiet. Mycket bra och läsvärt.

Read Full Post »

I kejsar Augustus dagar sysslade man icke enbart med skattskrivning och förlorande av legioner i mörka, nordtyska skogar. I imperiets hjärta kulminerade samtidigt den romerska litteraturens guldålder, och skalder som Vergilius sysslade med att förhärliga stadens förflutna genom att härleda den till Aenas av Troja. Vid samma tid, och på samma tema, skapade Titus Livius sin Ab Urbe condita, där han på prosa återberättade sägner om Roms äldsta tid. Trots att Livius var berättare snarare än historiker och moralist snarare än forskare, och trots att han själv ibland ställer sig kritisk till sitt material, så gör det faktum att han är en av de äldsta bevarade källorna till Roms äldsta tid att han fortfarande används, ehuru med försiktighet. Delarna om de absolut längst förflutna tiderna tycks idag avfärdade, men han tycks fortfarande kunna åberopas vad det gäller den yngre kungatiden och framåt.

Jag har nu tagit del av Sture Linnérs översättningar av just de äldsta delarna, Roms kungatid samt Romerska republikens äldsta tid 509-468 f.Kr., av outgrundlig anledning publicerade i två tunna volymer som tillsammans icke fullt kan komma upp i 300 sidor trots viss överlapp i det introducerande materialet. Föga förvånande berättar den första av dessa sägnerna om Roms grundande, av Livius sammanslagna till en enda, samt stadens dagar under de sju kungar som styrde innan republiken tog vid. Enligt Livius skall dessa kungar samtliga ha varit tämligen ensidiga personligheter – Romulus brydde sig föga om annat än krig, Numa beskärmade sig främst om religionen, och så vidare – som alla lyckades hålla sig kvar på tronen i i alla fall tre decennier. När republiken tog vid tycks dess krafter främst tagits i anspråk för att dels bekriga etrusker, sabiner, vejenter, aequer, volsker och andra likaledes ovänligt sinnade grannar utan att stort annat därmed uppnåddes än att sinnena riktades bort från inrikespolitiken, där främst fördelningen av jord emellan patricier och plebejer tycks ha varit ett stridsäpple.

Så långt de stora linjerna. Vad ville då Livius få fram i återberättandet av dessa? Främst ville han, likt i stort sett varje annan framstående romare som yttrade sig om saken, att folket skulle återgå till sina forna, förment enklare och ädlare vanor. I gamla dagar kunde en enda romersk ädling minsann försvara en bro mot en hel etruskisk här och, sedan den rivits utan att en djävul släppts däröver, iklädd full rustning simma tillbaka över Tibern, eller av motvilja mot tyrannstyre behärska sig så att det var fullt möjligt att låta högra handen förkolnas i en eldslåga, märk väl utan att hållas fast och utan att röra en min. Livius säger sig förvisso inte sätta större tilltro till sådana sägner, men inte desto mindre har han återgett dem. Förutom detta tycks han vara ute att ge en etymologi till diverse platser och företeelser utifrån just sådana anekdoter; allt emellan himmel och jord skall ha uppkallats efter diverse förtjänstfulla romare.

Om vi då bortser från alla frågor som tenderar att bekymra historiker av facket, hurdant är det rent litterära värdet? Livius var ju verksam under den romerska guldåldern, och då har man väl rätt att förvänta sig skicklig komposition, både språkligt och vad det gäller berättelserna i sig? Jodå, för det mesta är det utmärkt läsning; i synnerhet vad det gäller kungatiden och den första delen av bocken om republiken är det mycket läsvärt med skicklig komposition. Under republikens senare del så blir det tråkigare; politik och övergripande slagskildringar hör inte till Livius styrkor. Huruvida Linnérs översättning gör originalet full rättvisa i fråga om språket är jag inte i stånd att avgöra, men språkdräkten är tagen för sig själv lyckad. Min största invändning är mot de många noterna och deras placering; har man i snitt en not per uppslag är det att fresta väl mycket på läsarens tålamod att placera dem efter brödtexten. En placering i sidfoten hade varit mer läsvänlig. De har dessutom ibland placerats ut på märkliga platser i själva texten. Förutom en mycket lätt irritation över beslutet att publicera verket i två volymer är detta dock det enda jag har att invända mot ett verk som förtjänar att fortsätta att läsas.

Read Full Post »

Edward Gibbons Decline and Fall of the Roman Empire är ett av de där klassikerna som inte bara markerar inledningen, utan även på vissa sätt höjdpunkten, av en genre. Förvisso har det troligen skrivits böcker om det romerska riket som har kommit sanningen närmare, men ingen kan sägas ha nått samma grad av spridning; ja, av alla historieböcker finns det troligen endast två som kan mäta sig i spridning med detta verk, och de skrevs båda ungefär 2200 år före detta: Herodotus’ Historia och Thukydides’ Historia om de peloponessiska krigen. Där dessa markerade den tidiga historieskrivningens födelse markerade Gibbons verk den modernas; genom att strunta i de historier som presenterats av den katolska kyrkan och i stället gå till de samtidiga förebådade han modern källkritik. Detta, tillsammans med att han tydligt uppskattade den tidiga romerska religionens tolerans, ledde till att han fick ägna mycket tid och mödor åt att försvara sig från mer traditionella skriftställares attacker.

Den version som härmed anmäles är enbart en förkortad version; i sin helhet torde det inte gå att sätta in verket i en volym utan att hanterbarheten av denna blir lidande. Tyvärr så framgår det inte speciellt tydligt var man varit framme och saxat, möjligen för att man gjort så lite var som helst. I vilket fall ingår endast första halvan, den om Västrom, och ett kort avslutande kapitel om hur Östrom under Justinianus för en tid lyckades återställa väldet även över stora delar av de västliga provinserna och åter göra Medelhavet till Mare nostrum. Det finns dock annat att anföra mot redigeringen; de årtal som sats ut för den moderna läsaren tycks notoriskt bemängda med uppenbara felaktigheter och bidrar således ofta mer till förvirring än klargörande. Man kan även tycka att en modern upplaga borde förses med ett minimum av notapparat, så att man inte måste gissa vem Gibbon menar när han hänvisar till »den satiriske historiker« (Prokopius) som beskrivit kejsarinnan Theodoras föga hedrande levnad tiden innan hon upplyftes till Justinianus hustru och jämlike.

I vilket fall är Gibbon på i alla fall en punkt markant avvikande från mycket av den moderna historieskrivningen, i det att han genomgående låter egna åsikter om huruvida de olika händelserna var moraliskt riktiga eller ej. Han sympatiserar starkt med republiken; enligt honom började kejsardömet att falla i nästan samma sekund som det instiftades: även om det romerska riket skulle fortsätta att vara segerrikt och expanderande i ytterligare 200 år och fallet på allvar inte inleddes förrän ytterligare 200 år senare, så anser han att den moralen som han ansåg vara en av de viktigare stöttepelare som höll riket uppe började undermineras då all makt samlades i kejsarens hand. På det hela taget antar han i detta avseende en förvånansvärt modern hållning, då han är mer förvånad över att riket överlevde så länge än att det till slut föll.

Nåväl, för att ge ett slutgiltig omdöme: om du är intresserad av romersk historia, vill läsa en av världslitteraturens klassiker, och sätter stilistik framför förment neutralitet så är detta ett verk att rekommendera.

Read Full Post »