I Engelsfors har de utvalda i Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Eld nya bekymmer: vädret är outhärdligt, vad som närmast liknar en sekt är på väg att breda ut sig, och Rådet som organiserar nästan alla magiker har sänt ut personer att undersöka Anna-Karins nyttjande av sina magiska krafter förra året. Och någonstans lurar troligen demonerna och försöker få undergången att rycka närmare. Ja, det är sannerligen inte lätt för Anna-Karin, Ida, Linnea, Minoo och Vanessa att dels försöka hamna i trubbel med de som borde hjälpa dem att bekämpa ondskan, dels göra just detta. Speciellt som deras närmare beskyddare försvinner, svaga som de må vara.
Ovanpå detta är de dessutom vara tonåringar, snart myndiga, och hantera ett eget liv. Inte blir detta lättare när sekten tycks försöka få alla att vända sig mot dem, och de fortfarande inte vet om de kan lita på varandra, eller ens om de borde: bara för att de möts under månen så betyder det inte att Linnea och Anna-Karin kan gå vidare från Idas gamla mobbarstil. Eller att hon själv kan det.
De problem som fanns i Cirkeln har författarna i stort sett lyckats bemästra: personer som de tidigare sett som fiender att föra bakom ljuset kan visserligen visa sig vara vänligare än väntat, men de blir helt plötsligt inte deras vänner, och även om det fortfarande är tydligt att de personer de tror vara demonernas redskap knappast är det annat än indirekt så kan man i alla fall inte på förhand ana vem det verkligen är. Nu när de dessutom förstår att de inte behöver vara rädda för att de andra skall förråda dem kanske de kan börja lita på, och till och med förstå varandra lite mer, speciellt efter att de måst tillbringa lite tid i någon av de andras skor.
