Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Mats Strandberg’

Jag tror tamigfan att jag får värre baksmällor av böcker än sprit. Sprit har jag i alla fall lärt mig någorlunda när det är dags att sluta med, men en riktigt jävla bra bok är både svår att lägga ifrån sig fysiskt och psykiskt. De är i och för sig alltför sällsynta, men de senaste åren har Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker om Engelsfors i alla fall gett mig två tillfällen då hjärnan så fyllts av adrenalin att sova varit halvt omöjligt. Skulle det bli en tredje gång med Nyckeln?

(Den som inte vill få handlingen i de två tidigare böckerna avslutat hoppar över nästa stycke.)

De är ju bara fyra kvar nu: Anna-Karin, Linnea, Minoo och Vanessa. Hur skall de då kunna stänga demonernas portal? Hur skall de bilda en ordentlig nyckel? Vad skall de göra med den? Därute finns ju dessutom Olivia, och Rådet, och en hel massa som de inte vet – hur fan skall man då försvara sig?  Sen skall man ju vara tonåring också, och förälska sig och bli sviken och svika och klara sig från den psykopaten Erik och morfar som är så svag. Nu är å andra sidan de där vardagsbekymren kanske inte riktigt lika många längre: de finns, men de minsta av dem försvinner, och kvar är de riktigt stora, fula. Och så, igen, det där med att rädda världen.

Så, ja, det blev en tredje gång när jag knappt visste om jag skulle vara glad över att det var så bra eller ledsen över hur sidorna försvann (800 sidor på sisådär 12 effektiva timmar). För allt glider ju ihop så fantastiskt, med häxor som också är tonåringar och fullt trovärdiga sådana, med inte bara frälsarkomplex utan komplicerade föräldrarelationer, enorma inre osäkerheter och närmast självskadebeteende. Speciellt som mycket till slut handlar om ansvar: ansvar för sig själv, ansvar för dem man älskar, ansvar för vad man gör med den makt som magi faktiskt innebär. Det känns helt rätt att det läggs på axlarna på tonåringar, som även annars börjar kräva och avkrävas det: här är det bara så mycket större. Psykologiskt är det helt sant, sen må handling vara hur otrolig som helst.

Ansvar utvecklar också: jävlar vad långt de kommit (de som fått chansen, och inte dog redan i första boken). De bråkar och sårar varandra, extra djupt när de känner varandra bättre, men de är långt ifrån de sex främlingar som en gång samlades under den blodröda månen. De är en cirkel, på gott och ont, och det är vackert och ledsamt och alldeles uppslukande.

Het klart värt de där stissiga nätterna när det knappt går att somna.

Read Full Post »

Tja, omslaget till Berättelser från Engelsfors säger i alla fall exakt vad det är man får: en grupp serienoveller om häxorna från Cirkeln och Eld. Man får lite bakgrund och extrainformation om saker som redan skett, eller vad som sker under sommaren innan Nyckeln.

En del är sånt som framstår som närmast självklart, och som nu bara ges gestalt: som berättelsen om Gustav och Rebecka, som visserligen är snyggt berättad men som ändå inte säger något jätteoväntat. Eller Linnea och Vanessa, där något händer men oklart vad. Bättre då med berättelserna om Elias och Adriana, som i alla fall ger lite djup, vilket i alla fall för Elias är behövligt. Och de om Minoo och Anna-Karin ger lite föraningar om vad som komma skall.

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har författat, men tecknat har Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam. Det funkar bra; man kan se vem som tecknat vilken berättelse, men deras stilar är fortfarande såpass lika att man känner igen sig. Det finns ett par saker man kan invända mot: Anderssons ansikten kan vara lite underliga, och Johnssons Minoo ser betydligt äldre ut än en tonåring, men annars är det bra läsning under väntan.

Read Full Post »

I Engelsfors har de utvalda i Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Eld nya bekymmer: vädret är outhärdligt, vad som närmast liknar en sekt är på väg att breda ut sig, och Rådet som organiserar nästan alla magiker har sänt ut personer att undersöka Anna-Karins nyttjande av sina magiska krafter förra året. Och någonstans lurar troligen demonerna och försöker få undergången att rycka närmare. Ja, det är sannerligen inte lätt för Anna-Karin, Ida, Linnea, Minoo och Vanessa att dels försöka hamna i trubbel med de som borde hjälpa dem att bekämpa ondskan, dels göra just detta. Speciellt som deras närmare beskyddare försvinner, svaga som de må vara.

Ovanpå detta är de dessutom vara tonåringar, snart myndiga, och hantera ett eget liv. Inte blir detta lättare när sekten tycks försöka få alla att vända sig mot dem, och de fortfarande inte vet om de kan lita på varandra, eller ens om de borde: bara för att de möts under månen så betyder det inte att Linnea och Anna-Karin kan gå vidare från Idas gamla mobbarstil. Eller att hon själv kan det.

De problem som fanns i Cirkeln har författarna i stort sett lyckats bemästra: personer som de tidigare sett som fiender att föra bakom ljuset kan visserligen visa sig vara vänligare än väntat, men de blir helt plötsligt inte deras vänner, och även om det fortfarande är tydligt att de personer de tror vara demonernas redskap knappast är det annat än indirekt så kan man i alla fall inte på förhand ana vem det verkligen är. Nu när de dessutom förstår att de inte behöver vara rädda för att de andra skall förråda dem kanske de kan börja lita på, och till och med förstå varandra lite mer, speciellt efter att de måst tillbringa lite tid i någon av de andras skor.

Read Full Post »

Om man vill definiera Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln i termer av andra verk är det tämligen enkelt: detta är vad man får om man blandar Harry Potter, Buffy och Låt den rätte komma in: en berättelse om en grupp utvalda tonårstjejer som förutom skolan och kärleken nu också måste lära sig behärska sina magiska förmågor så att de kan klara sig från den stora ondskan.

Själva huvudhandlingen är rätt klichéartad, nästan alltför så: de vändningar som kommer ser man på mils avstånd; det mest förvånande är nästan hur snabbt den första går: ena sekunden skall man tro att en viss person är ondskan själv, nästa är den en någorlunda betrodd allierad. Inte speciellt välhanterat. Det är däremot omkringarbetet: de utvalda tjejerna är av helt olika typer – en plugghäst, ett mobboffer, en bitchig populär tjej och så vidare – och även om de i vissa fall kommer varandra närmare så tycker en del av dem fortfarande lika illa om varandra när det är över som när det började.

Även om tjejerna nästan ligger väl närma karikatyren, så håller de sig faktiskt på rätt sida: är man 16 år är det kanske inte så konstigt om man hamnar i fack, även om det hade varit trevligt med något lite mer oväntat drag ibland. Å andra sidan så hjälper deras manifesterade krafter med detta: vad händer när mobboffret kan kontrollera andras tankar, eller när den snygga tjejen blir osynlig? Den stora behållningen ligger också snarare i den där trassliga tonårstillvaron (tack och lov att man inte är i den åldern längre), och all magi blir bara ett tunt extralager.

Världsbygget är väl hyfsat: en förklaring till varför magi dyker upp i en liten håla i de mellansvenska skogarna, aningar om en stor konspiration av magiker som kanske inte är så extremt kraftfulla men mäktiga i termer av organisation, någon slags demoner som vill göra världen till sin lekplats, och krafter baserade på elementen. Inget som inte setts förut, men som sagt, det är inte det som gör att man vill läsa mer och mer.

Read Full Post »