Att anmäla Strindbergs Blå böcker (det finns fyra stycken, med kontinuerlig paginering; jag har läst de tre första) är inte ett lätt göra: man sitter hela tiden och undrar vad som egentligen är vettig läsart: antingen får man betrakta mycket av spekulationerna som rena dår- eller okunskapen, och därmed ge det hela ungefär samma behandling som man skulle ge ett verk av någon nutida kristen dårfink, eller så får man läsa det som ett slags stort upplagt skämt.
I vilket fall, boken börjar med en massa swedenborgskt svammel, där Strindberg berättar om sin religiösa väckelse och far ut i diverse attacker på »hedningar« och »äfflingar«, varierat med diverse målningar av denna världens jämmerdal, allt meddelat i form av ett växelspel mellan en lärare och en lärjunge, som båda verkar ha drag av författaren. Någon gång kan detta vara rätt trevlig läsning, men i längden är det mest tröttande, och man gläds när man slipper i från det.
Roligare blir det då när han kommer till naturvetenskapen, och här kommer väl det främsta beviset på att det är ett slags skämt: det skulle knappast annars vara möjligt att så konstant komma med helt felaktiga teorier – fast å andra sidan är det väldigt, väldigt mycket energi nedlagt på att visa att alla grundämnen är sammansatta av väte (jag upptäckte i min utgåva en lakun på 18 sidor mitt i all kemin. Besvikelsen var måttlig). Bättre då när han jämför hjärnan med valnöten och utifrån likheten anser sig bevisa att Gud skapat världen, eller när han anser att det finns en förbindelse mellan de tre pyramiderna i Giza och Kinnekulle, Halle- och Hunneberg, eller när han anser att mygg är ett motmedel mot malaria: det är också det vanvett, men i alla fall ett intressant vanvett, och som sådant slår det mycket sunt förnuft.
Strindberg visar upp de klassika tecknen på skräpvetenskap: övertro på att överensstämmande siffror (ofta efter att man mutliplicerat dem med något heltal) visar på något underliggande samband, ovilja att acceptera kontraintuitiva resultat (han går till och med så långt att han vill förkasta den klassiska mekaniken), förakt mot den professionella vetenskapens företrädare – samtidigt som han anklagar ateistiska filosofer för att bara använda bondförnuft och inte intelligens. Originell är han dock i sin bredd: det är verkligen allt som gås till storms mot: geologi, matematik, astronomi, fysik, biologi, kemi, anatomi, epidemiologi, meteorologi, lingvistik, historia och arkeologi råkar alla ut för Strindbergska spekulationer, med tämligen likartat resultat: nedslående.
Mot slutet av den andra och genom största delen av den tredje lämnar han delvis vetenskapen för att istället ge sig i kast med människan, för att brännmärka uselt beteende och komma med sina vanliga misogyna anklagelser (han har fortfarande inte kommit över Et dukkehjem, och Nora är ett återkommande mål).
En blå bok är väl inte det bästa som lämnat den Strindbergska pennan, men den har helt klart sina roliga stunder, om inte annat när man sitter och förundras över vad det egentligen är han säger – menar han verkligen att eftersom två tum är detsamma som fem centimeter, så är 2×2=5?
