Få människor i Sveriges historia torde ha fått ett så genomsvart eftermäle som Jöran Persson, Erik XIV:s sekreterare. Det är inte svårt att förstå varför: han gjorde sig hatad i kungens levnad genom att föra dennes talan i Höga nämnden, som började som förvaltningsdomstol men som kom att utvecklas till ett politiskt instrument, han var lågadlig och förargade därigenom högadeln, som under Gustav I:s sista kungatid hade haft stor del i riksledningen, han stod på den först förlorande sidan i fejderna mellan kung Gustavs ättlingar, och han var den perfekta syndabocken: Johan III behövde rättfärdiga störtandet av brodern genom att ge sken av att denne var en tyrann. Samtidigt gick det inte att gå för långt i utmålandet av Erik som den onde, eftersom han trots allt var Johans halvbror och excesser på detta område lätt kunde falla tillbaka på honom själv. Att kunna skylla allt på en ofrälse, utan ett släktnätverk som kunde ta illa upp och ställa till problem, var alltså en ypperlig lösning. När Karl IX sedan blev den tredje av vasasönerna att bestiga tronen hade han ingen anledning att skriva om historien, då han själv i högsta grad varit inblandat i upproret. Jörans minne fick förbli nedsvärtat.
Jöran Persson är långt ifrån en unik person – förutom möjligen vad gäller minnet av honom. Massor av kungar, däribland Gustav I, hade experimenterat eller skulle komma att experimentera med nyttjandet av personer utan personligt maktnätverk när de behövde kompetenta adminstratörer. Extremast var kanske osmanerna, vilka nyttjade slavar som i unga år togs från sin kristna familj och sedan fick en gedigen muslimsk uppfostran för att kunna tjäna riket, både som ämbetsmän och militärer. Dessa saknade i princip alla band utom de till härskaren, och utgjorde länge en meritokratisk och duglig förvaltning. I England verkade i den mångbegiftne Henrik VIII:s tjänst Thomas Cromwell, earl av Essex (hans syster blev anmoder till den något mer bekante Oliver Cromwell), som med anledning av en nyutkommen biografi förlänats en under-streckare på SvD. Thomas kom till makten efter att Henrik, för att kunna skilja sig från Katarina av Aragonien, brytit med påven och därför behövde en ersättare till kardinal Wolsey. Som sådan kom Thomas att bli ansvarig för den engelska reduktionen av kyrkliga gods, och som sådan blev han knappast mer omtyckt av sin omgivning än Jöran Persson. Den brittiska reformationen kallas i SvD ”tarvlig och girig”, ett epitet som stämmer bra även på den svenska, där papperet i medeltida handskrifter återanvändas. Kung Gustav kan svårligen kallas annat än snål.
De två uppkomlingarnas slutliga öden påminner även de om varandra, även om de som ytterst beordrade dem var högst olika: Jöran blev av upprorsmännen dömd till döden efter att ha underkastats pinligt förhör i syfte att utröna Eriks planer, vilka han dock vägrade utlämna. Thomas dömdes till döden av sin egen beskyddare, efter att ha rått denne att ingå ett synnerligen misslyckat äktenskap med Anna av Kleve. Som bödel valdes en ung, oerfaren och erkänt klumpig person. Hela spektaklet skall ha tagit en halvtimma. Sic transit gloria mundi.
