Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘svensk historia’

Efter att ha läst Alf Henriksons Svensk historia måste jag erkänna mig imponerad. Inte nog med att den verkar betydligt mer vederhäftig än vad man kunde befara från en amatör (troligen för att han till skillnad från sin nutida epigon besatt en hälsosam respekt för historiker av facket), den lyckas dessutom förmedla en hel del av de apokryfiska berättelser och sägner som kanske inte hör till den egentliga historien, men ändå har värde såsom en gång accepterat tankegods och allmänbildning. Visst intar dagens historier ibland en än mer kritisk hållning än den som presenteras, men i det stora hela står det presenterade materialet sig bra, vad jag kan avgöra.

Ganska mycket utrymme åt de gamla nordiska sagorna, och man får sig även ett referat av Johannes Magnus svenska historia, som nu är helt död men som länge togs som högsta sanning och bär skuld till att nuvarande kungen har ordningnummer sexton och inte tolv eller tio (beroende på hur man vill räkna Karl Knutsson Bondes tre regentskap) – en räkning som man för övrigt upplyses om gav upphov till en smärre intraunionell dispyt när Karl XV stod i begrepp att bestiga tronen, då norrmännen bestämt ville att denne inte skulle anta detta ordningsnummer i Norge enär han endast var den fjärde i deras ättelängd med det namnet (Karl XIV Johan kallas som bekant endast »Karl Johan«, och Karl XIII förbigicks även av norrmännen närmast med tystnad), varpå den svenske statsministern Louis De Geer svarade att siffran XV inte var riktig i Sverige heller, och att ingen brydde sig om detta. Vid detta fick saken bero, och kungen kröntes sålunda till den femtonde i båda länderna.

Tämligen ofta får man sig till livs sådana här historier som förvisso är sanna, men som kanske ändå redigeras bort av historiker som är mer intresserade av att teckna en bra tidsbild än att berätta en god historia. Sålunda finns det en hel del intressant att hämta även för någon som är tämligen väl bevandrad i svensk historia; dels inom denna, men även någon gång även i grannländernas historia. Vill man ha ett bra översiktsverk så är detta på alla sätt att rekommendera, speciellt som man just nu får det för en hundralapp.

Read Full Post »

Få människor i Sveriges historia torde ha fått ett så genomsvart eftermäle som Jöran Persson, Erik XIV:s sekreterare. Det är inte svårt att förstå varför: han gjorde sig hatad i kungens levnad genom att föra dennes talan i Höga nämnden, som började som förvaltningsdomstol men som kom att utvecklas till ett politiskt instrument, han var lågadlig och förargade därigenom högadeln, som under Gustav I:s sista kungatid hade haft stor del i riksledningen, han stod på den först förlorande sidan i fejderna mellan kung Gustavs ättlingar, och han var den perfekta syndabocken: Johan III behövde rättfärdiga störtandet av brodern genom att ge sken av att denne var en tyrann. Samtidigt gick det inte att gå för långt i utmålandet av Erik som den onde, eftersom han trots allt var Johans halvbror och excesser på detta område lätt kunde falla tillbaka på honom själv. Att kunna skylla allt på en ofrälse, utan ett släktnätverk som kunde ta illa upp och ställa till problem, var alltså en ypperlig lösning. När Karl IX sedan blev den tredje av vasasönerna att bestiga tronen hade han ingen anledning att skriva om historien, då han själv i högsta grad varit inblandat i upproret. Jörans minne fick förbli nedsvärtat.

Jöran Persson är långt ifrån en unik person – förutom möjligen vad gäller minnet av honom. Massor av kungar, däribland Gustav I, hade experimenterat eller skulle komma att experimentera med nyttjandet av personer utan personligt maktnätverk när de behövde kompetenta adminstratörer. Extremast var kanske osmanerna, vilka nyttjade slavar som i unga år togs från sin kristna familj och sedan fick en gedigen muslimsk uppfostran för att kunna tjäna riket, både som ämbetsmän och militärer. Dessa saknade i princip alla band utom de till härskaren, och utgjorde länge en meritokratisk och duglig förvaltning. I England verkade i den mångbegiftne Henrik VIII:s tjänst Thomas Cromwell, earl av Essex (hans syster blev anmoder till den något mer bekante Oliver Cromwell), som med anledning av en nyutkommen biografi förlänats en under-streckare på SvD. Thomas kom till makten efter att Henrik, för att kunna skilja sig från Katarina av Aragonien, brytit med påven och därför behövde en ersättare till kardinal Wolsey. Som sådan kom Thomas att bli ansvarig för den engelska reduktionen av kyrkliga gods, och som sådan blev han knappast mer omtyckt av sin omgivning än Jöran Persson. Den brittiska reformationen kallas i SvD ”tarvlig och girig”, ett epitet som stämmer bra även på den svenska, där papperet i medeltida handskrifter återanvändas. Kung Gustav kan svårligen kallas annat än snål.

De två uppkomlingarnas slutliga öden påminner även de om varandra, även om de som ytterst beordrade dem var högst olika: Jöran blev av upprorsmännen dömd till döden efter att ha underkastats pinligt förhör i syfte att utröna Eriks planer, vilka han dock vägrade utlämna. Thomas dömdes till döden av sin egen beskyddare, efter att ha rått denne att ingå ett synnerligen misslyckat äktenskap med Anna av Kleve. Som bödel valdes en ung, oerfaren och erkänt klumpig person. Hela spektaklet skall ha tagit en halvtimma.  Sic transit gloria mundi.

Read Full Post »