Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Erik Johan Stagnelius’

Med tanke på att det är den enda egentliga poesisamling han utgav under sin alltför korta levnad är det märkligt att Stagnelius valde att låta halva Liljor i Saron utgöras av ett ganska tråkigt skådespel om förföljelser av kristna i Nordafrika under romarriket. Nog hade väl man tyckt att han kunde lagt in en sådan för eftervärlden betydligt mer spännande sak som »Till förruttnelsen« än denna lyriskt rika men ganska rättframma melodram?

De poem som utgör andra halvan är mer förväntade, en slags uppstädad Stagnelius: de gnostiska anslagen finns där, men knappast i sådan grad att mer ortodoxa kristna inte kunnat acceptera diktningen om själens längtan, korsets förlösning och hur blekt livet ter sig inför evigheten. Den som ogillar religiös mystik göre sig inte besvär.

Bäst är naturligtvis avslutningen, »Suckarnes mystèr« (Nirstedt väjer icke för gammalstavning), som kärnfullt sammanfattar försakelsen som frälsningsväg.

Read Full Post »

År 1823 i Stockholm dog en simpel extra-ordinarie kopist i ecklesiastikdepartementet, förvisso biskopsson, men opiummissbrukande och folkskygg, och därför helt ensam vid dödstillfället. Föga anade då världen att tidens kanske främste skald hade gått ur världen: Erik Johan Stagnelius, gnostiker och besjungare av förgängelsen.

Den som idag försöker få tag på hans dikter har också ett stadigt göra framför sig: de tycks inte finnas i tryck, och antikvariatsmarknaden är det lite si och så med. Därför var det med i alla fall en viss förnöjsamhet jag kunde plocka upp Dikter, utvalda av Gunnar Ekelöf för FIB:s lyrikklubb, trots att volymen är tunn och bara innehåller en bråkdel av den samlade produktionen.

Här får man dock en tämligen allsidig bild av Stagnelius förmåga: allt från gnostiska tankedikter (lite väl hård föda för min smak) över den erotiska och småäckliga »Till förruttnelsen« till mer konventionella alster som »Näcken«, med dess möte med naturväsendet som slutar i avbesjälning av naturen, samt den fantastiska »Flyttfåglarna«, som torde få varje nästan annan poet att se på hans arbete och misströsta: rim och takt sitter perfekt, och samtidigt framstår ordföljden som nästan helt renons på poetisk frihet. Lägg därtill en ordentligt genomförd idé, och det är svårt att inte brista ut i lovsånger:

Vi lämna med oro
de skandiska skär
Vi trivdes, vi voro
så lyckliga där.
I blommande lindar,
där nästet vi byggt,
balsamiska vindar
oss vaggade trött.
Nu sträckas mot okända rymder vår flykt

Allt är förvisso inte riktigt så bra; en del av de mer grubblande materialet är måhända lite för svårgenomträngt, men när Stagnelius väl kastar av sig aldrig så lite av grubblet så är han genast en fantastisk poet, med en fantastiskt bredd och överdådig förmåga.

Read Full Post »