När huvudpersonen i Tage Danielssons Sagan om Erik Göranssons strid med det allmänna vill välja sig ett yrke medelst vilket kvoten mellan det han tar av det allmännas medel det han lämnar tillbaka maximeras, i syfte att jämna den fordran på samhället han ansåg sig ha ärvt av sin far, så fastnade han för den jämförande språkforskningen. Detta är nu naturligtvis helt sant; inte ens Hardy torde kunna hävda att den gett större värde till mänskligheten i form av vad som låter sig mätas i reda pengar än den mest esoteriska matematik. Däremot kan den ju liksom matematiken ge ett betydande intellektuellt värde, i det att det dels måste vara rätt kul för diverse professorer att sitta och knåpa fram hur man en gång i tiden sade att grannens ko kalvat eller vad det nu var man pratade om.
Ola Wikanders Ett träd med vida grenar försöker i vilket fall ge en bild av vart denna jämförande språkforskning tagit oss hittills i fråga om de indoeuropeiska språkens gemensamma anfader, protoindoeuropeiskan. Undertiteln De indoeuropeiska språkens historia är alltså något missvisande då det främst rör sig om förhistoria och inte om den senare språkutvecklingen. Metodiken har i vilket fall lett till att vi nu vet att en hel hoper ord från början kommer från vad som vid en första anblick ser ut som slumpmässiga anhopningar av mestadels konsonanter med en del krumelurer placerade framför, under och över dem; anhopningar som inte är speciellt lätta att läsa ut då tydligen åtminstone vissa av krumelurerna betecknar olika strupljud.
De ord som så rekonstruerats har gjort att man kunnat sluta sig till en hel del om talarna av protoindoeuropeiska: de var troligen halvnomader som höll ett flertal olika djur – ungefär de djur som idag hålls i större skara i Sverige, undantaget katter –, de kunde förse vagnar med hjul samt bygga hus med såväl dörrar som dörrposter, de hade rudimentära kunskaper i metallurgi, de levde i ett samhälle med hövdingar och någon sorts rättssystem och de tillbedde någon slags himmelsgud, vilket allt bevisas genom att det finns gemensamma arvord för dessa företeelser. Wikander är tack och lov noga med att påpeka att dessa protoindueuropéer inte behöver vara förfäder till senare talare av indoeuropeiska språk, varken i strikt eller kulturell mening: det enda vi vet är att deras språk spridits och splittrats, vilket säger föga eller intet om vilket sätt så skett på: det är en fråga för andra forskare, genetiker och arkeologer, vilka håller för troligt att det det indoeuropeiska »urhemmet« låg i södra Ryssland och att det därifrån skett en viss spridning av gener. I den här frågan får okunskap sägas troligen vara välgörande, då världen är alltför bekant med vad som kan komma av alltför högröstat yvandes över »ariska« förfäder och annat nonsens.
För att återvända till boken, så gäller att där härledningarna av enstaka ord på det hela taget är rätt trivsam läsning (inte försämrad av att Wikander då och då hänvisar till saker som egennamn hos Tolkien), så är kapitlet om indoeuropeisk grammatik långt och mycket tungt, och även som rätt intresserad lekman tycks ständigt risken att drunkna i diverse facktermer som laryngaler och klusiler, ablativ och lokativ, tematiska och atematiska böjningar överhängande. Författaren har själv insett detta och avråder till och med från att läsa allt på en gång, vilket nog får sägas vara klokt.
På det hela taget gör boken inte mycket för att visa att jämförande språkvetenskap skulle leda till några speciella materiella fördelar. Trots att den dessutom i sina delar lägger sig på en väl hög nivå för att man skall kunna ta till sig innehållet utan förkunskaper lyckas den dock visa på att det finns ett rent nöje att hämta, samt att man kan åstadkomma förbluffande mycket genom att bara jämföra ord i olika språk med varandra.
