Syrien, mars 1928. Lantarbetaren Mahmoud Mell az-Zir plöjer sin åker, belägen vid en 18 meter hög kulle, dryga milen norr om staden Latakia. Plötsligt stöter han på ett klippblock. När han välter undan det, finner han en ingång till en grav. Han vet att fransmännen, som administrerar Syrien, uppskattar antikviteter och stiger ner för att undersöka den. Till sin besvikelse finner han den redan plundrad, men att det i alla fall finns ett litet antal föremål att sälja. Fyndet rapporteras i vilket fall till slut in, utgrävningar företas, och man finner snart att det bara var en av många gravar i området. Man börjar undra om inte det kan finnas en stad i närheten, och bestämmer sig för att gräva ut kullen. Snart uppdagar man lertavlor. Lertavlor skrivna med en kilskrift man inte tidigare stött på. Man lyckas ovanligt snabbt dechiffrera dem, och finner sig stå inför en märklig hybrid: ett alfabet med kilskriftstecken. Denna överraskning visar sig följas av flera: staden var nämligen den från andra skrifter bekanta Ugarit, och andra tavlor visar sig innehålla mytologiska berättelser, tidigare bara kända som vaga ekon i Bibeln, bland annat med Jahves konkurrent Baal som huvudperson.
Ett urval av dessa berättelser har av Ola Wikander översatts under titeln Kanaaneiska myter och legender. Precis som i fallet med Enuma Elish är det ett i grunden gott arbete, stilistikt mycket lyckat. Det översättningstekniska verkar ha varit mindre komplicerat som följd av att stilen knappt går att kalla poetisk: det enda egentliga fasta greppet är omskrivande upprepningar, som ger en högtidlig känsla. Tyvärr är översättarens kommentarer något mindre omfattande än i fallet Enuma Elish; det hade varit spännande att höra mer om hur berättelserna kastat nytt ljus över Bibeln. Dessutom är berättelserna översållade med lakuner, vilket upprepningarna endast bristfälligt kan reparera – dessa är för övrigt så många att till och med nedtecknaren, den produktive Imilku, vid något tillfälle tröttnat och bett uppläsaren att upprepa en tidigare passage.
Innehållet består dels av tre längre berättelser, dels några smärre stycken. Längst av dem alla är historien om hur Baal först kämpar mot Yamm, en kaosgud kopplad till vattnet, som med stöd från den gamle skaparguden, den grå eminensen El (även om han är allt annat än grå till personligheten), usurperat Baals plats som främsta gudom. Efter att ha besegrat denne tvingas han även till kamp mot dödsguden Mot, och nu går det sämre. Med Baal ute ur leken står det Mot fritt att låta sin torka drabba landet. Baals krigiska syster Anat – en parallell till Kali, med händer i bältet och allt – rycker dock ut och besegrar dödsguden, varefter Baal kan återuppstå.
I berättelsen om Kirta berättas om denne kungs barnlöshet och att väldet därför är i fara. Eftersom han är Els älskling instruerar denne honom i hur han skall vinna en hustru: genom att belägra staden Udum (man får nog säga att kungligheter som träffar blivande respektive på gymmet är att föredra). Kirta bereder sig för att göra som El har sagt, men söker även gudinnan Athtirats hjälp, och lovar henne en votivgåva om allt går enligt planen. Det gör det, men Kirta försummar sitt löfte och drabbas av sjukdom. El hjälper honom igen, men inte innan en av hans söner hunnit starta en palatskupp. Hur det därefter fortsätter vet man inte; möjligen saknas en tavla, möjligen hade ugariterna en annan känsla för när det var lämpligt att avsluta en berättelse.
En tavla saknas definitivt i legenden om Aqhat, son till den vise Danel. Aqhat har förärats en fin båge av hantverkarguden Kothar-Charis, men Anat blir avundsjuk och låter sin tjänare Yatpan dräpa honom – till ringa nytta, ty bågen trillar på något vis i havet. Landet drabbas dock av torka på grund av hjältens död (ett tema som också förekommit i de båda andra berättelserna), men efter sju svåra år av sorg återhämtar sig naturen. Nu ger sig Aqhats syster Pughat ut för att hämnas sin bror, men berättelsen avbryts just när hon nått Yatpans läger.
De kortare styckena har varierande karaktär; vissa ger vällustiga skildringar av hur El avlar gudar med två systrar eller hur månguden Yarich söker sig en hustru, men innehåller även ett långt, formelartat sökande efter en kur för ormbett. Som berättelser betraktat är varken dessa eller de längre så värst fantastiska; hålen är lite för stora och upprepningarna något för många för att det skall bli riktig flyt; man anar att om mer funnes i behåll skulle det kunna vara något att läsa högt ur, men utan höjdpunkter eller slut blir det alldeles för hackigt. Intresset ligger istället helt på det vetenskapliga planet, där man kan hitta paralleller och skillnader mot andra gudomar, förutom den judiske Jahve även andra unga himmelsgudar som dräper havsmonster: Baal är märklig både då han faktiskt behöver be om hjälp med att få vapen gjorda, dels då han senare dessutom dukar under mot den andra kaoskraften Mot. El, som är den som motsvarar Jahve, visar sig förutom övergud vara en gammal rucklare, som dricker sig full och måste stötta sig mot sina söner (denna sonliga plikt nämns upprepade gånger i legenden om Kirta). Jahve har dock även vissa av Baals attribut, och bland annat finns det vaga minnen av kampen mot Yamm i både skapelseberättelsen och skildringen av Leviathan.
För den som är religionshistoriskt intresserad finns det här således en hel del att ta tag i, även om kommentarerna gärna fått vara utförligare (för den som vill ha sånt kan för övrigt rekommenderas Wikanders blogg, där även andra språkliga fenomen behandlas). För nöjesläsaren ger det troligen mer att ta tag i en mer komplett och mindre dunkel text.
Read Full Post »
