Det har nu blivit dags att recensera det verk som fått bistå denna blogg med titel: Frans G Bengtssons sista essäsamling, För nöjes skull, med material hämtad från fyrtiotalet. Detta märks genom en hel del hänvisningar till det vanvett som pågick utanför de svenska gränserna vid denna tid, men även genom att man bjuds på vad som kan vara ett av de få styckena propaganda som i sig själv är njutbart att läsa: ett bidrag till en liten skrift som skulle få svenskarna att bli mer förstående inställda till Storbritannien. Bengtsson bestod den engelska krigsinsatsen med en liten utläggning om engelsk litteratur, och även om den som essä av hans penna betraktat inte höjer sig över mängden så är det ändå som vanligt mycket intressant.
Annars märker man att detta är en något äldre författare på att han nu måst överge de skånska skogarna för att dra norröver – närmare bestämt till Gullspång, där hustruns gård och en gammal ek väntade –; ett par av de inledande essäerna berättar om detta nya hem samt om en utflykt in i Tiveden för röda näckrosors beskådande. Dessa inledande stycken hör tyvärr inte till hans bättre alster; endast den skickligt ihopknutna Tankar i gröngräset bjuder på den tankens flykt och associationskonst man vant sig vid. Den visar också på en tämligen reaktionär Bengtsson, som upprörd över byråkraters påfund liknar dessa vid fiskmåsar: båda ses som onyttiga kreatur som bara tycks bli fler och fler.
Den som vill se Bengtsson som värsta sortens krigsromantiker måhända tvingas modifiera ståndpunkten något efter läsning av Gustaf Adolf vapen: krigsromantiker, javisst, men då enbart i så måtto att forna tiders krig åtminstone ännu icke vore mekaniserade företag, där ännu inte
infanteriets huvudsakliga syfte [synes] bestå i att utgöra ett åt artilleri och flygare tillhandahållet oklanderligt korrekt mål, för att på så sätt locka dessa imponerande tekniktriumfer att inte enbart ägna sig åt utplånandet av kvinnor och barn.
Å andra sidan finns här också den utmärkta långessän om hertigen av Wellington och dennes vedermödor med att få någon ordning på striderna på den Iberiska halvön, som visar att den gamla beundran för stora fältherrar likväl sitter i. Därefter följer en del smärre stycken om saker som god sömn, kinesisk livsvisdom, huskurer och besök hos fotografen, alltsammans trevlig läsning och ämnat att bevisa att svagheten hos bokens inledande stycken inte berodde på det att han skrev om personliga ting. Till sist kommer så berättelsen om Hur jag blev skribent, där man får en förtjusande bild av Bengtsson som lagårdsförman, en syssla han senare undrar om det inte hade varit bättre att hålla sig till, men som avslutades efter att han funnit att den poesi han satt samman under arbetet också gick att få pengar för.
Nå, för att summera: Detta är inte den främsta av Bengtssons essä-samlingar, men han förekom mig själv i påpekandet att man vid sådana jämförelser egentligen inte har sagt någonting om hur bra det hela är relativt annan litteratur. »Inte en av Bengtssons bästa« innebär alltså »riktigt, riktigt bra«. Att författaren är fylld av lärdom kan inte undgå en, men den större förmågan att få en att själv känna sig i besittning av mer av varan än vad som kanske är fallet är mer subtil och mycket mer sällsynt.
