Så var det då dags igen för lite ohöljd förtjusning inför Frans G. Bengtsson, denna gång i form av En brevbiografi. Titeln är en sannskyldig tulipanaros: som biografi är den väl tunn, och emedan kvaliteten som brevsamling är svårare att avgöra tror jag ändå att en renodlad sådan skulle kunnat bjuda på läsning som blivit aningen mer varierad. Inte för att detta gör ett skvatt. Såsom varandes förälskad i den Bengtssonska stilistiken var det ett rent nöje att läsa även tiggarbrev och urskuldande skrivelser där författaren ondgör sig över sin ständiga oförmåga att leverera texter på utlovat datum.
Det första brevet i samlingen är daterat 1917, då han antingen förstrött studerade vid Lunds universitet eller arbetade som koskötare (boken ger inget riktigt klart besked om han återvänt till den förra sysslan från den senare vid tidpunkten), det sista 1954, endast någon månad innan han avled. Däremellan skriver han och ger vänlig kritik kring dikter, tigger pengar från förläggare, ursäktar sig för uteblivna artiklar, kurtiserar unga damer och förhandlar om översättaruppdrag, allt med samma schvung som i essäsamlingarna, som även de berörs här och där.
Kommer man då Bengstsson närmare än vad som är möjligt endast utifrån essäerna? Mja, tveksamt: det är väl lite mer direkt än i dessa, ibland visar han väl från en mindre självsäker sida, och i kärleksbreven kan man ta på längtan, men på det hela taget tycker jag inte att min bild väsentligen förändrats. Detta underbyggs väl delvis av den elfenbenstornsmentalitet han visar prov på; enda gången han tycks verkligt engagerad i mer världstillvända saker är när han uttrycker sin avsky för nazismen. Utöver detta kan man dock inte utläsa mycket som placerar honom i en viss tid.
Är det här en angelägen bok? Knappast. Är den epokgörande? Näppeligen. Är den läsvärd? Ja, i ungefär lika grad som andra delar av hans produktion.
