Titeln till Fredrik Sjöbergs Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent har andemeningen, men inte motiveringen, gemensamt med en inofficiell gruppering som fanns vid sektionen när jag studerade: Avhoppningskommitén, som istället hade mottot »Det är aldrig för sent«. Egentligen en mycket sympatisk grupp vid en linje där de flesta var vana att vara bäst i klassen men numera var tvungna att plugga sig blå om de ville hänga med någorlunda.
Likväl, Sjöbergs ämne är inte att få en att ge upp inför det ouppnåeliga, utan att sluta innan man försämras. Detta är i vilket fall den botten mot vilken han tecknar livet för två väldigt skildra konstnärer, båda som bäst under mellankrigstiden: Olof Ågren, en av dåtidens många fantastiska svenska målare, som efter sin första och enda separatutställning (en dundrande framgång) drog sig tillbaka och blev misslyckad lantbrukare i Småland, och Lotte Laserstein, tysk judinna, stor konstnär, vars karriär bröts av först nazisterna och sedan villkoren i Sverige, och som mot slutet av sitt liv levde som provinsiell målare i Kalmar, men med en samling magnifika tavlor i hemmet. Ågren fortsatte att kladda på gamla tavlor och gjorde dem oftast sämre, Laserstein (vilket namn!) måste ha varit plågsamt medveten om hur mycket hennes förmåga avtog med tiden.
Stilen är lite av ett experiment; istället för längre kapitel är det här skrivet som en samling stycken på cirka en sida, utan övergångar dem emellan men ordnade så att allt hänger ihop. I stort sett fungerar detta, även om man någon gång skulle vilja att någon sidoblick finge tillfälle att bre ut sig lite mer istället för att tuktas. Ämnet är väl inte det av Sjöbergs vanliga jag är mest befryndad med, men sällskapet är så gott att man är mer än beredd att ge sig på umgänget i alla fall.
