Jag vill inte anklaga Fredrik Sjöberg, en författare jag annars högt uppskattar, för lögn, men jag har mycket svårt att riktigt förlika sig med titelessän i Sjöelefanten i Bukarest, en liten historia som, med en liten sidoblick åt elinstallationer i den rumänska huvudstaden av ungefär samma snitt som telefontornet i Stockholm vid förra sekelskiftet (sök!), huvudsakligen ägnar sig åt ett specifikt diorama på det naturhistoriska museet.
Inget av vad som står i essän verkar helt otroligt, förutom just det där dioramat. Att det finns ett sådant, med sjöelefanter, är fullt rimligt. Med tanke på svenska äventyr på taxodermins domäner verkar det också inte helt orimligt att nämnda sjöelefant skulle ha förlorat utrustats med en horribelt gapande mun och stirrande ögon på ett sätt som för tankarna till någon form av blandmissbruk. Nej, det som gör det hela osannolikt är att det intill även finns en uppstoppad hona, med en betydligt mer seren uppsyn, och att de båda tillsammans verkar som gjorda för att förses med lustiga texter och spridas över internet, men att det inte verkar finnas någon enda liten bild att uppbringa på dem. Där, exakt där, går min gräns för vad jag kan tro på.
I boken i övrigt finns diverse texter i olika ämnen: bokrecensioner, högtidstal, essäer för tidsskrifter. Dessa rör sig vanligen som väntat kring primo (fält)biologi, secundo konst, tertio ett par avstickare till exempelvis Ulf Lundells bokproduktion eller konsumtionen av diverse sinnesvrängande substanser i Tredje riket. Men mest alltså sådant som exakt vilken insekt som kan ha dödat kompositören Alban Berg, artidentifikation i Ivar Arosenius målningar eller underarter till bin i europeisk honungsproduktion. Allt är som väntat inte riktigt helgjutet, och man ser ett par tekniska knep återkomma någon gång för mycket, men på det hela taget är det oroande, kunnigt och välskrivet. Om nu man bara kunde få bekräftelse på den där sjöelefanten också …
